Det tar lite längre tid att glömma... men snart... alldeles snart....

- Hej, Jag heter Paola och det verkar som att alla lärare jag känner är med i Lärarförbundet. Tydligen ska det vara väldigt bra att vara med, för jag bor liksom själv nu och ni har ju typ försäkringar till höger och vänster, och det behöver jag....

- Jo, många har insett att våra försäkringar täcker mer och kostar mindre...

- Jaha... jag är liksom inte med, har liksom tyckt att jag inte behöver facket... men det kan väl vara bra att vara med då....

- Då ska vi se... då knappar vi in dig här då.... Hm... du har varit med i facket sedan 2008....

- Jaha! Men jag har inte betalat något!

- Det dras från din lön, direkt.

- Jaha.

Min frukost på söndag morgon, efter 1,5 timmes promenad med Anna C.M.....plus kaffe såklart. Tänk om alla dagar började som denna, då hade jag varit en ännu gladare människa..Ni kan tänka er! Jag som är så väldans glad jämt även om jag bara druckit en kopp kaffe.... ;) Vilket ös det hade varit!

Jag vaknade inte så väldans bra först, eftersom jag trodde att det låg en man bredvis mig, men insåg att det var mina ännu inte solblekta hårstrån på min egen arm! Om detta varit en man hade han i och för sig haft så himla smala underarmar och handleder att jag undrat om han hade någon typ av ätstörning... men hursomhelst så blekte jag ju mina hår på armarna, och det blev ju .... en färg som kanske inte finns på färgskalan, men ingen lägger märke till mina armar nu i alla fall..kanske folk inte gjorde, men jag kände ju att något måste göras. Bilden på blekningen skickade jag ut på Facebook för att erkänna att jag har ärvt min italienske fars hårväxt... Jag ärvde tre fantastiska saker av min fader.... 1. Mitt temperament.... 2. Min ögonfärg.... 3. Min hårväxt.....Jaha... punkt.

Men jag vill tacka Anna för att hon släpar upp mig på morgonen... Hon ringer, för hon vet att mina sms är ljudlösa. Ljudlösa sms ger mig mindre stress och irritation har jag kommit på.... Jag svarar liksom när jag har tid... Att låta det plinga till och sedan låta bli telefonen är inte min starka sida... slutar med att jag tittar mer på telefonen än på folk... kan ju inte vara bra...Så hon ringer.... tiiiiidigt.... och jag tänker... "Det är inte min telefon som ringer... det är verkligen inte min telefon som ringer.... verkligen inte.... " Funkar ju inte så bra, utan jag flyger upp med mitt italienska temperament och hoppas på att det är stackars pigga mamma som kan ta en skopa skit utan att ta åt sig... Ser att det är Anna, en mycket vänlig människa... som jag liksom inte kan skälla på...och då är jag redan uppe..

- Ska du med ut...??

- Jag vaknade nu...!!

- Bra, jag är utanför dig om 5 minuter.

- Kul.

Men efteråt känns det ju väldans bra!