E-festen blev supertrevlig, som vanligt....

Ola, Cissi, Petra och Katten

Vill säga grattis till Ola och Sandra som funnit kärleken på jobbet!

Hade ingen aning, men efter jag gick över till Klareberg så vet jag ju inte så mycket om saker som händer. Tycker det är fantastiskt att Mr Bollnäs kommer att bli en göteborgare för all framtid! För i Bollnäs kan man väl egentligen inte bo? På riktigt? ;)

Ps. Ola... det där jag berättade om händelsen på Fars Hatt ....det håller du för dig själv.... det var ju så längesedan nu. Visst blev du egentligen inte förvånad alls? Är det någon, så är det väl tyvärr jag. Du kan få berätta för Sandra... men hon kanske redan vet....;)

Får jag presentera min kollega Alessandro, som drog med mig på Thaiboxning, egentligen helt emot min vilja, och efteråt var vi såhär glada....Typ sammanbitna.....och suddiga...... hm.... men aptrötta.

Här är vi lite mer glada.... Jag är väl mest glad för att träningshelvetet var över...

 Alessandro är väl glad för att han har ett halvt huvud.....och suddiga är vi.... ingen bra bild...igen...

När jag väl var där efter 6 veckors urbackning, så var jag ju himla glad över att det var några nybörjartjejer där så jag hade någon jag kunde ty mig till. Visade ju sig att jag blev utan partner, för Alessandro är ju snäppet bättre än jag... han har väl tränat några pass extra...(6 år) men bara snäppet bättre....inte mer än så:) ....Hursomhelst fick jag en liten kille mot mig... 16 år och glad. Passade ju mig bra. Sen fick jag en jäkel! En stor man som slog ihjäl mig även om jag hade mitzar... eller mitsar... eller hur det nu stavas..... så nu kan jag inte röra min arm. Bara så ni vet. När jag trodde att träningen var över så började jag sakta gå mot min väska... men åh nej... då var det FYS! Jaha.... varje gång jag skulle droppa efter en sit-ups så skulle jag få ett slag i magen av en jävla kudde! Jag har aldrig någonsin varit så slutkörd..... och det blev ju inte bättre av att det var 123 grader i lokalen. Men kul var det. Herregud var roligt det var!

- Alessandro, du kommer att få så mycket stryk i morgon på jobbet, så du kommer inte att kunna stå.

- Nä, jag är inte orolig, för du kommer inte ens att orka ge mig stryk.

Han hade väldigt rätt, den unge mannen, för jag har blivit överkörd av en fet buss med många människor i vill jag lova. Nu ska jag snart på grillfest hos mina gamla kollegor, och jag kommer att få skåla med vänsterhanden för jag kan inte ens lyfta höger. Jag har dessutom en blåsa under foten.

Puss och kram i solskenet.

Kan någon köra mig till Kungälv????

Ja... då kan man se ut såhär....

Jag är hemsk ledsen men idag har jag varit på jobbet till 18.30 så jag har verkligen inget intressant att skriva om. Jag har inte gjort något kul eller annorlunda, och jag har inte pratat med någon annan än mamma om min kära lillasysters student. Tre år på natur är inte illa tycker jag. Smart är hon också.... och ett snille på det mesta... Tur att någon i familjen skiner lite.... ;) Den 7 juni ska jag i alla fall vara ledig från jobbet för att ta mig till Uddevalla och se denna lilla lilla flicka bli stor....

I morgon ska jag göra något som jag har dragit mig för väldigt länge... Inget direkt positivt... men jag ska göra det ändå.... Kanske....bara kanske.... skriver jag om det.... beror på hur jag känner mig efteråt. Kanske är det inte så farligt som jag tror.....

   Miranda Kerr

Tack för en trevlig spontan grillkväll! Jag tänkte ju bara droppa förbi på en kaffe, och vips satt jag vid dukat bord. Inte nog med det. Varje gång jag pratar med denna dam blir jag på strålande humör och så mycket smartare.

Puss!

Ja men visst är det så att man försöker "hålla fasaden". Det gör många människor, för att inte säga alla människor, och jag läste en artikel om detta. Forskare tror att det handlar om en rotlöshet, ett bekräftelsebohov utan dess like och att vi måste köpa oss en identitet för att duga. Hm... jag, så kan det väl vara.

Jag tycker om "finare" ting. Skor som gärna ser väldigt dyra ut. Väskor av märken som kostar en mindre förmögenhet. Jag fick en del fina presenter under min tid som gift. Tyvärr har de blivit förstörda... det finns väl ett par stövlar kvar från Mulberry, men de är så skyhöga att jag enbart kan använde de till fest, och på fest är jag sällan.... Hursomhelst har jag idag levt exakt ett år utan dessa "finare" ting. Jag dog inte. Jag blev fick inte ens lite panik. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall. Man glömmer snabbt. Men visst har en speciell väska eller ett par väl utvalda skor fått mig att känna mig exklusiv. Den känslan är inte ovärderlig, men den är tacksam för ditt yttre och den är också tacksam för ditt självförtroende, men docj rubbar den inte så mycket på självkänslan.

Vad betyder något egentligen. Titta på bilden jag lagt in. Pojkarna har gudomliga kroppar, men de är just vad de är: Pojkar. När jag var flicka, runt 16 år kanske, hade jag en kropp som jag inte behövde bry mig så mycket om. Brösten var stora och satt där de skulle, magen vat platt och jag hade lätt att bli solbrun och detta trollade fram muskler jag inte direkt hade. Håret var tjockt och långt. Armarna smala och benen vältränade. Jag tränade fotboll och studsmatta för att jag tyckte att det var kul, inte för att bli smal eller komma i en klänning.... Dåligt samvete för frosseri av feta och söta livsmedel fanns ju inte ens på kartan. Till och med rumpan satt du där den skulle utan några som helst uppoffringar. Jag tror att den bild vi har av oss själva, alltså den bild vi tog när vi inte ens fyllt 20, är den bild vi naglat fast på näthinnan och också den bild vi hela tiden strävar efter. Kolla på mig! Jag vet att jag är mer smal än tjock, och ser okej ut för att vara 33, men ändå vill jag vara Gisele och lägger upp bilder på henne. Visserligen med glimten i ögat, för jag är faktiskt realistisk. Mer nu än någonsin förr. Förr var jag mer naiv ...

Vi är inte nöjda, utan vi strävar efter perfektion. Vi glömmer att leva i nuet. Vi lever i framtiden. "Om jag jobbar ihjäl mig kan jag köpa den där båten om fyra år".... Saken är nog den, när du jobbat ihjäl dig och köpt din båt, har familjen gått och du får sitta i båten själv. Men du har ju ändå din båt! Den är väl mysig att krama på natten? Nä... så är det väl inte riktigt heller, för männsikan behöver också något att sträva efter. Jag behöver ha mål för att sträva framåt i mitt liv. Du lever inte enbart ditt liv för din familj utan även för dig själv. (Min bror Roberto och jag hade en livlig diskussion om detta). Jag har ju ett mål just nu. Jag ska någongång ha ett sovrum igen! Det vill jag ha för mig själv. (Jag lever i en 3:a och mina barn måste ju har egna rum). Mina barn mår varken sämre eller bättre av att jag får ett eget sovrum, därför kan jag väl säga att det målet är enbart satt för min egen vinning. Jag har andra mål också som involverar mina barn, det vill säga min familj, men de mål ska inte vara satt enbart av mig, utan alla ska få vara med och då ska också fördelar och nackdelar ligga på bordet. Diskuterar du inte de mål du vill uppnå med din familj så kan du kanske heller inte få den stöttning du behöver. Tro mig när jag säger det här: Har du inte familjen med dig, eller om du blir lovad att få den stöttning du behöver, och sedan inte får det, så har du ingen familj längre. Det tär mer än något annat och du blir till slut likgiltig.

Tillbaka till diskussionen! Ytlighet, perfektion, fasad. Till vilket pris och för vem? Jag går inte till jobbet utan att fixa mig. För vem? Faktiskt för mig själv. Jag känner mig bra mycket piggare när jag är fixad. Får jag en komplimang på jobbet är det ju ett plus i kanten, och då boostar man sitt självförtroende....och helt plötsligt blir det då ett bekräftelsebehov?!? Nej, det blir det inte. Bekräftelsebehovet har du när du klär dig, fixar dig eller jobbatr skiten ur dig för att få komplimangen, klappen på axeln, eller bara för att bräcka din kompis ekonomi genom att visa din löneförhöjning under nästippen på honom eller henne. När du söker bekräftelse för att själv förstå att du duger. Då lutar du dig på allas åsikter. Jag har varit där. Tack och lov kan jag med handen på hjärtat säga att jag för första gången in mitt liv säga att mitt bekräftelsebehov har minskat betydligt. Jag kan nog säga att jag har minskat det så mycket att jag kan gömma det i en liten ficka. Det betyder inte att jag inte bryr mig vad folk tycker, men jag har, med proffshjälp, hittat lite av det som jag anser är viktigt här i livet, och då slog det mig! Jag kommer fortfarande vilja ha en grå Mulberryväska i Bayswater-modell, och kommer att sukta efter den tills den dag jag kan köpa den, vilket kommer att dröja.... men jag behöver den inte för att må bra eller känna mig fin...och det bästa! Jag behöver den inte för att "man ska ha" den.

Jag vill avsluta med att säga till alla där ute. Ett bekräftelsebehov har man av en anledning. Det kommer att styra ditt liv om du inte "blir av med det". Jag fick mitt bekräftelsebehov för att jag inte blev sedd alls, från något håll. Jag upplevde mig själv som en grå mus i ett fantastiskt hus, och jag var egentligen inte speciellt bra på någonting. Det är då bekräftelsebehovet ökar, och tyvärr ökar till den grad att jag kontaktade en person som kunde säga allt det jag ville höra. Det var inte bättre och inte värre än så... men enligt min exman har jag varit otrogen i... ja... det ändras ju hela tiden, allt från 11 år till 6 år och sedan var det 2 år, och nu sist var det från 2005. Ja, det har jag ju inte varit, men det är lite svårt att bevisa det. Jag har däremot haft ett bekräftelsebehov som inte varit direkt sunt mot min relation och det kan jag ju bara beklaga. Det var fel, väldigt fel, och inget jag är stolt över.... Jag har inte haft rent mjöl i påsen, och det kan har jag väl bett om ursäkt för en miljon gånger nu....Och på något sätt... om vi ska gå tillbaka till diskussionen igen, så har jag känt mig rotlös, köpt mig en identitet som jag inte har, precis som forskare säger. Min självkänsla är starakre nu och mitt behov av bekräftelse från andra männsikor är betyldligt mindre....

Idag vaknade Viggo kl 8.00 Klockan 9.30 var han redan klädd i fotbollskläder. Det var varken match eller träning idag. Vi skulle cykla till Lasse-Maja och äta glass.... men det gör man då fotbollsklädd. Efter middagen gick vi till Apelsinplan och solen sken så fint på den perfekt gröna planen. (Vi kallar den Päronplan) Värmen kom ju automatiskt eftersom vi fick springa som idioter. Det var ju bara jag och Viggo i laget...

- Viggo. Här är det alldeles perfekt att träna. I går var det ju match när vi var här, men då kan man kolla på matchen. Det var så Zlatan gjorde när han var liten. Om han inte var ute och spelade boll så tittade han på andra som spelade.

Jag skulle nog inte sagt det där, för han ville ju aldrig gå hem. Jag tänkte att vi kör väl i en halvtimma. Jag har sprungit slingan idag med blodsmak i munnen, så jag orkar väl svettas en halvtimma till...Efter 1,5 timmas träning, och en mycket svullen fot eftersom jag har skjutit 126623 st skott på mål, säger Viggo. "Det här gjorde jag bra. Det var en bra träning idag, mamma." Vi kom försent till Let´s dance men det gjorde ingenting. Nu väntar han på sina nya matchställ vi beställt....

- Mamma, vi kör väl i morgon också? Jag vill kalla den Blåbärsplan istället.

- Ja, men titta på min fotknöl! Alldeles svullen. Hoppas det inte gör för ont att skjuta.

- Oj, det ser konstigt ut. Men du, du kan väl skjuta med vänster....?

- Öh... nej, men jag får väl försöka.

- Du får träna på det mamma.

- Okej Zlatan!

- Jag heter Messi idag.

- Okej....

Tuvecupen

   Stolt kille!