Det är intressant det där.... Att det är superviktigt för en man att visa en kvinna att han har status och ett bra jobb. Ju mer pengar han tjänar, desto tryggare är vår framtid.... eller? Vi kvinnor gör det kanske inte så mycket lättare för männen när vi ska välja partner och dessutom far till våra barn. Vi vill ju ha allt. En snäll man, en social man, en charmig man, en sexig man, en händig man, en man som älskar barn och desstuom en man som kan ge oss en ekonomisk trygghet... Fast det där är ju inte riktigt sant, för vi gifter ju oss, vi förlovar oss och vi har förhållande med män som inte kan uppnå allt detta, och det går hyfsat bra ändå. Eller hur? Jag är inget bra exempel, givetvis, med en skilsmässa och allt, men det finns ju en mängd människor som har det himla bra därute. Det som vi borde värdera mest är väl vänskap och ärlighet...och jag tror att de som valt sin partner efter detta har några procent större chans att faktiskt stanna kvar i sitt äktenskap eller förhållande. Kanske... vad vet jag...? Men som sagt. Jag tror att det svåraste i den värld vi lever i just nu är att helt enkelt vara sig själv. Att vara den man trivs med bäst. Trivs du med dig själv så tror jag att allt bara flyter på som du vill....

Hur ska då en kvinna vara? Vilka krav har en man på en kvinna? Hon kanske inte måste se till att det finns pengar på kontot, men jävlar vad hon ska kunna rodda hus, barn, lågt betalt heltidsjobb, ha rakade ben, vara vältränad, bröst och rumpa på rätt ställe, social, villig, vacker och snygg, gärna sexig också. Mitt i allt detta ska hon gärna bjuda in till värsta festen för att visa hur fantastiskt hennes liv är. Tjohoo! Nä...jag tror inte på ett kravlöst liv, utan vi ska ha någon drivkraft i oss som gör att vi strävar eller kämpar mot ett mål som vi helst satt själva... men de krav vi alla lever i just nu i ett samhälle som går i extrem hög fart kan ju inte vara nyttigt. När jag har som mest att göra glömmer jag till och med att andas. Jag håller andan! Blir ju snurrig. Det är ju inte friskt... Första veckan på sommarlovet, när man faktiskt sätter sig ner i soffan och inte harett "måste" just den dagen.... det är då jag känner det. Tröttheten. Man mår ju nästan illa. Då tackar jag övre makter att solen inte är framme, för då är jag ju tvungen att fylla en pic-nic-korg med deverse präktigaätbara ting och vara otroligt hurtig och mysig mamma.

Denna veckan har varit hysterisk. Vi har gjort saker från morgon till kväll, varenda dag... så idag... en lördag... då vi egentligen ska befinna oss i Högsbo och fira Ramonas små gosingar ser jag att barnen bara vill landa. De orkar inte mer. Det blir en konsekvens av att vara en hurtig mamma med 13 järn i elden. Visst har vi haft kul men hjälp... vi har sommarlov och vi hinner inte ens andas, för vi ska vara med på allt. Idag har barnen valt att för första gången på den här veckan gör vi ingenting. Bara en liten glass på Lasse-Maja, men inget annat. Nu orkar barnen inte fler "happenings" och i morgon sitter de på planet till Mallorca. Där kan de vila en vecka, tack och lov.

Det sista jag skriver.... Bloggar om en vecka, för jag ska åka ifrån hösten. Jag har fått en födelsedagspresent... (Fyller ju inte just nu...men ...) och jag åker till Rhodos i morgon! Helt fantastiskt.... blev bestämt i veckan, bara sådär...   bara vara... ta hand om mig själv.... ligga i en solstol, läsa 13 böcker och utforska ön på en vespa! Jag har inte direkt lämnat hotellområdet på mina solsemestrar innan, har alltid åkt med familj och barn... det som varit viktigt för barnen har liksom legat högst på listan. Har varit på Rhodos innan, som vuxen, men kan liksom ingenting om ön! Har bara sett hav och pool. Nu blir det annorlunda. Nu ska jag lära mig något vettigt och kunna säga minst 10 grekiska ord när jag kommer hem. Dessutom är Tomas Körler och Peter Pudish där! Så trevligt! Vi ses där nere, och ta det lugnt! Ni är inte 20 längre....;)

Kul att ni läser min blogg....! Kram

Ps. Johan Ottoson! Ska du med eller??... Hittade ju en biljett till dig!

        Grillmästaren Pelle i ösregnet. Gud va gott det blev! Det gjorde du bra!

Pelle fyllde år dagen efter och fick ett fint grill-förkläde med tillhörande sexig mössa av Mats Gerlam.

Gud så glad han blev;)

Små tomtar som smakar på tilltugget. Ellen och Viking smyger runt... Kristoffer och Martin diskuterar Martins fantastiska skor. Jag älskade Martins skor för de var alldeles runda och fina. Synd att jag inte fotade skorna, men man kanske kan få en bild av dom på Facebook så kan jag visa vad jag menar.

Här har vi Peter..... som lär mig hur man gör "snygg-minen" på foto! Så himla snygg han blev :)

Han får pris för absolut trevligaste killen på midsommar!

Nu är det såhär att jag har ju alltid tyckt att tatueringar sitter lite bättre på en man än en kvinna. Det är ju nämligen så att när en kvinna ska gadda sig så kan det se himla coolt ut, himla snyggt ut, eller helt enkelt trashigt och billigt ut. Lite beroende på vart du sätter den och vad det är du sätter dit, givetvis. Det kan se förjävligt ut på en man också.. men det är nästan som att det liksom hör till. Några är gaddade i Thailand på 18-årsdagen under en redig fylla, och därmed lämnar spår av något suddigt minne och lite ånger och bitterhet kommer med i paketet. Det är kanske så att vi människor reagerar mer på tatueringar när de sitter på en kvinna, och vi verkligen tittar. Jag känner folk som är tatuerade. Kvinnornas gaddningar kan jag komma ihåg, männens är det lite sisådär med....Är det mer "tillåtet" med tatueringar på en man?

Jag har en kusin som är duktig på det där, men han säger att om jag klarat mig 33 år utan gaddning bör jag nog avstå. Jag har aldrig tänkt tanken att göra en förrän jag såg modellen för ett år sen från Georg Jensen. Jag är så väldans nyfiken på vad som står runt hennes handled, och den där ser varken billig eller omedveten ut. Snygg och sexig tycker jag. Säkert väldigt genomtänkt också. Hon är supervacker och tatueringen gör henne helt enkelt mer intressant. Jag hade nog inte lagt märke till henne om det inte var för hennes handled. Förresten har jag vid tidigare tillfälle på bloggen stavat fel på Gerorg Jensen... Skrev George med E på slutet... orkar inte ändra, men jag är medveten om mina fel;)

Här kommer hon i alla fall....

   Ett tag, bara för att jag helt enkelt fick lite panik över min situation som skild och samvetet för de barn som fått mattan under sina fötter bortdragen växte som en sten i magen, skulle jag få min kusin att skriva barnens namn på mina vänstra revben. Det var liksom klart i huvudet. Jag nämde detta för min kära dotter, snart 11 år, och hon sa bara helt enkelt: Gör det inte!

Nu när det är ett år sedan jag flyttade ut ur mitt tidigare liv så har jag skapat en mur runt mig, känslomässigt. Jag har männsikor runt mig som ger väldigt mycket av sig själva. Jag är egentligen en person som går in helhjärtat i saker som är både bra och lite mindre bra, och lever passionerat och fullt ut. Nu är det väldigt annorlunda: Hjärtat väger oftast tyngst men helt plötsligt ska en hjärna in och bestämma vad som är lämpligt och mindre bra... och om inte hjärtat och hjärnan kommer överens så blir det lite kortslutning... Då ställer jag mig bakom muren och folk undrar helt enkelt vad jag håller på med... Det är liksom inte jag, men det är lite tryggare att stå där... en stund bara.... tills en ny dag kommer och då blir det som det blir... Jag hittade två ord som jag helt plötsligt bestämde mig för... att OM jag ska skriva något på min kropp, antagligen i nacken då, eller revbenen... så passar ju dessa orden mig alldeles utmärkt. En liten påminnelse om att även om kärleken gick åt helvete så kan man bygga upp något igen. Att man ska våga tro på att man inte behöver leva ensam för att var trygg. Man kan nog känna sig trygg ihop med en annan igen...Jag har inte svårt att lite på folk.... det handlar inte om det... Jag är bara inne i en period i mitt liv där jag vill skräddasy kommande händelser. Detta gör att hela den personen jag egentligen är, den spontana, läggs åt sidan. Jag blir då en helt annan person, och kommer väl senare inte ens känna igen min spegelbild.... Där är jag liksom nu... Jag har precis umgåtts med en tjej, som befinner sig där....och det har nog nästan bara med barnen att göra..Jag älskar mina barn så innerligt mycket... så tänk om de ska behöva gå igenom en uppbrytning igen i framtiden. Det är väl självklart att man inte är sig själv. Man är mer försiktig, mer på sin vakt. Det som är lite tragiskt är ju det att man lätt hamnar i situationer där man analyserar sönder saker och ting... att man faktiskt lever i framtida möjligtvis kommande händelser, istället för just nu.

Här kommer orden som hade passat mig väldigt bra.

Lasseman och Therese på toppen och Familjen Gerlam kommer nedan...eller delar av den. Något fel på bloggen så jag kan inte lägga in text vid bilderna... men hursomhelst... nära och kära vid den traditionella lunchen på skolavslutningen varje år. Sammanlänkar barnen från Påvelund med barnen från Långedrag och det är alltid lika trevligt. Så äter man sig mätt och belåten och tårtan serveras hemma. Så smidigt. Magdalena tar på sig ansvaret varje år så att det blir av. Ett tiotal vuxna och ett hundratal barn;) Kram till alla!