Direktlänk till inlägg 22 juli 2013

Skriv så pennan glöder...

Av Paola Loderini - 22 juli 2013 22:56

Att skriva av sig läker själen. Du lägger orden på hyllan... och där stannar dom. Inte att de glöms bort på något sätt men de finns liksom på raden, eller i datorn, och inte på dina axlar. Att lyssna på musik har också en läkande effekt. Du kan få ut hur mycket som helst genom att bara lyssna på musik. Jag har läst om detta, så det är inget jag hittar på.

Jag har varit på Orust ett par dagar. Åkte dit och var med mamma och syskon, och mina barn såklart. Skönt att få vara barn. När jag är hos mamma är det jag som ligger på soffan och får allt serverat. Jag har varken sovit eller ätit så bra på sista tiden. Det har hänt allt möjligt i mitt liv. Eller saker som påverkat mitt liv. Tingsrättens papper förvandlades till Hovrättens papper. En semester på Knarren blev därför lite förstörd. Inte så mycket, eftersom jag faktiskt la det på hyllan. Bokstavligen. "Paola, du läser inga papper om den här jävla skiten. Du tar helt enkelt inte emot skiten. Vems är skiten då?" Av en mycket god vän fick jag rådet. Säg till dig själv: "Detta tar jag inte emot... och fråga dig själv: "Vems är skiten då??, om jag vägrar ta emot den?" Det hjälper att tänka så faktiskt.

Jag har en knut på min kärlek också. Det finns saker och ting som gör kärleken lite komplicerad. Ibland så kompicerad att det känns mer omöjligt än möjligt. Då ska man väl fråga sig... Är det värt det? Svaret är inte glasklart. Inte längre. För någon av oss. En kärlek måste vara stark som fan (ursäkta språket) för att överleva en del hinder... som är höga. Det är inte småsten vi pratar om här. Det är berg. Hur flyttar man ett berg....? Eller går man helt enkelt runt det och hoppas på att den andra står på andra sidan med öppna armar och säger "Titta! Jag visste att vi klarade det! Vi klarade det tillsammans!".... Jag är en obotlig romantiker... naiv som ett barn. I filmen funkar allt. Det ska det göra i verkligheten också... men idag mina vänner... idag var en sorglig och tung dag. En dag där det lilla naiva barnet växte en smula... blev lite äldre... fick känslan av att båda kämpar fast på helt olika sätt. I olika riktningar. Vi är på olika platser i livet. En hjälte och en prinsessa...Han skulle vara grodan som jag kysste... Jag hoppas vi hamnar i samma film igen. Någon gång. Hoppet är det sista som lämnar en människa, har jag hört... vissa håller fast vid stolthet och hat... vissa håller fast vid kärlek och hopp... Eftersom jag saknar hat, och lärt mig svälja min stolthet många gånger.... och eftersom jag har så mycket kärlek att det räcker till alla och blir över, så finns det nog lite hopp ändå.