Min lilla Meja, som nu är hemma hos sin pappa, har feber och ont i halsen. Jag har egentligen varit golvad hela helgen, men har ändå stått på benen för att kunna ta hand om allt och alla. Mer som en sombie. Viggo blev frisk lagom till att i alla fall gå på biodejt med Nova i går. Det var ju himla bra. Strålande väder hela helgen och jag har haft jeans för att inte frysa ihjäl. Ja, såna här tider får jag väl ändå tycka lite synd om mig själv? Eller? 

I alla fall så satt jag i nästan två timmar och pratade med världens bästa Carro igår, när Viggo för första gången gick in på en bio själv. Vi hittade ett café i närheten och jag fick världens energi. Carro har ett tänk som inte många jag känner har. Hon har liksom vänt hela sitt liv så att det inre får lugn och ro. Lägger negativa saker bakom sig. Stressar inte för att andra ska må bra. Tänker hela tiden på sitt inre. Hon har det hur bra som helst i sitt liv. Ändå är hon trebarnsmamma, egen företagare och sambo. Och mormor! Världens snyggaste mormor har vi ju alla kommit fram till. Saken är den att jag lärde mig så mycket av bara ett samtal med henne. Hon borde ju bli en livscoach. Jag vill vara där hon är. Kunna se från miljoner olika perspektiv. Enbart fokusera på det som får mig att må bra. Planera in saker som är viktiga. Bra mat och lagon träning. Få in goda sovvanor och dessutom vara 100 procent ärlig i sina relationer till alla männsikor runtomkring. Att våga visa sig sårbar men ändå stå fast vid det jag tycker är viktigt. Att inte säga att folk har fel, utan helt enkelt tänka att det finns anledningar till att folk gör och säger dåliga saker. Att försöka se "de vet inte bättre just nu" och även kunna acceptera att männsikor kanske aldrig "vet bättre än såhär". Du kan inte förändra någon. Du kan bara förändra dig själv.

Jag hamnade i en lite konflikt med en kollega. Egentligen inte en kollega utan en person som befinner sig under samma tak i skolan. Han gjorde precis allt för att sätta käppar i hjulet för mig (mina elever) som planerade en viss händelse där vi behövde en lokal. Lite "lilla du, kom inte här och tro att det kommer att fungera utan att du talat med oss... och dessutom...bla bla bla.. och bla bla bla..." med armarna i kors. I vanliga fall skulle jag bli väldigt arg. Säga saker som jag kanske inte hade ångrat men velat säga på annat sätt. Jag andades tre andetag... sa väldigt pedagogiskt: Jag förstår att du ser det så, och jag ser det annorlunda. Det kanske är bäst att vi pratar med honom som bokat lokalen för oss, så kanske vi kan reda ut detta....".... Egentligen ville jag ju säga: "Är du chef över en allmän lokal eller?? Vad är ditt problem egentligen?! Kan du tagga ner?".... men hör och häpna! Det gjorde jag inte! Att jag var så arg så jag kokade och eleverna frågade två gånger om jag mådde bra, det hör inte hit. Jag klarade av att inte explodera, och jag växte så mycket att jag var bara tvungen att berätta om mitt framsteg. Att jag nu faktiskt inte befinner mig i en konflikt på grund av mitt humör, utan att jag faktiskt vann. Jag gick därifrån, och utåt sett såg det ut som jag var lugn och pedagogisk.

Sitter förresten fortfarande i Hovrätten. Fick nya papper idag till min mejl. Om motparten får välja ska jag krossas. Det som tydligen inte kommit fram är att jag redan varit krossad. Flera gånger, och faktiskt nästan hittat alla bitarna igen, och desstuom en stor burk lim. Jag har bara mig själv. Det är liskom bara jag mot världen. Tänk att jag är så väldans stark i vissa situationer, och ortoligt känslig i andra. Detta är något jag måste ta mig igenom själv, och när jag kommer ut på andra sidan, kommer jag att hitta den sista biten. Jag kommer att doppa biten i det sista som är kvar i limburken, och därefter påbörjar mitt liv på nytt. Ruta ett. Ingen människa ska någonsin kunna påverka mitt liv negativt, någonsin. Idag är därför början på mitt fantastiska liv! Den där sista biten är kvar, men jag startar mitt fantastiska liv idag ändå. Energitjuvar finns det gott om, men ingen ska få ta plats i mitt liv.

Take care!

---- och Anna Dahlberg... jag har typ en mijon böcker hemma som vi borde ha läst inom en vecka eller så... känn ingen stress, men när tycker du att vi ska bete oss som studenter? :) Jag känner lite att jag faktiskt känner igen det här... hm... undra om vi betett oss såhär förut?