Går tidigt från jobbet. En bön för mig. Den värmde. Tack. Kramar och går. Sätter mig i bilen. Tomt. Ont. Nödvändigt. Smärta är bra. Jag vet. Något jag måste igenom. På andra sidan, när jag kommer dit, kommer jag bli hel igen. Två år, lite mer. Lång tid. Lång tid att kämpa.

Tiden jag gav. Jag sårade, jag gick. Det var det jag gjorde. Jag gick. Jag var tvungen. Förlåt. Det var då. Min familj gick sönder. Jag fick välja. Jag valde livet. Jag valde att känna. Jag valde att bryta ett löfte till Gud.

Jag fann en känsla. Jag var vackrast. Jag var ”den”. Jag var någon. För någon. Betydde allt. Jag fann en pusselbit. En bit som då gjorde mig hel. Jag var en sökare. Jag fann. En tappad pusselbit. Jag försökte vårda den. Jag höll den i min hand. Varsamt. Någon rörde och det blev skakigt. Jag höll då hårdare. För hårt. Knogarna blev vita. Jag kramade. Så hårt att den gick sönder. En liten stund var pusslet helt. Jag var hel. En liten stund. Just då. En liten stund, en liten del.

Knäpper mina händer och undrar. Prövningar. Jag söker igen. Svaren jag aldrig fick, förståelsen ingen gav mig. Det enda jag har är tid och kraft. Tiden ska läka, kraften ska visa vägen. Förvirrad. Ensam. Tom. Kroppen tar smärtan den kan bära. Resten är förnekelse. Erkänner. Känner. Det gör ont.

Det bästa av allt. Jag är någon själv. Jag är ”den” för mig.

Jag vill ha en hand på min kind. En blick som inte vänder. Ett hjärta som är starkt. En famn. Känna mig liten, känna mig trygg. En hand som aldrig släpper. Jag har upplevt. Jag har sett. Den finns. Jag är ingen sökare. Jag var. Jag har funnit ett svar. Jag behöver aldrig söka mer.

Jag nöjer mig aldrig med mindre. Jag söker ingenting. Ord som tidigare smickrat. Bekräftelse. Ord som jag ständigt sökte. Orden rinner av som vatten. Jag känner ingenting. Jag har sårat i mitt liv. Jag vill inte göra det igen. Jag behöver ingen bekräftelse. Behöver vara själv. Jag är ”den” för mig. Jag ber om respekt. Respekt för sorg. Mycket har hänt under lång tid. Mycket fint. Mycket jag gärna varit utan. Jag är inte den jag var. Jag behöver ingen bekräftelse. Jag är vilse, jag vill inte bli hittad. Visa mig den respekten. Tack.

Respektera ett brustet hjärta. För kärleken och för två barn. Respektera att det tar tid. Jag är inte skyldig att förklara. Jag står inte längre i skuld. Jag bad om förlåtelse. Jag har tagit mina straff. Nu börjar mitt liv. Ett skuldfritt liv.

Skrivbordet perfekt i ordning. Det är en storm på insidan. På utsidan perfektion. En kram. Då brister det. Det brister igen. Ett fint ord. Jag tar ingenting till mig. Jag vill bara gå.

I bilen. Tårarna rinner. Det känns bra. Har svalt. Tappat räkningen. Jag svalde igen. Jag var ensam. Tårar föll. Jag bad om ett mirakel. Jag bad om att få glömma, inte känna. Men jag vet att det är viktigt. Jag ska ha ont. Jag ska känna. Det gör mig till den jag är idag.

Tack för mitt liv. Jag ska vårda det bättre.

Förlåt för mina tankar som gör att jag går vilse.

Hjälp mig att stå ut.

-----------------

Tro, hopp och kärlek.

Paola

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Nu har jag ny bloggportal:        www.nouw.com/paooola ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 9926004046

  En förälder kom med ett armband och köttbullar på "köttbullens dag" idag.  En lyckligt lottad fröken! :)  Sötaste minsta köttbullarna.  ...