Alla inlägg under november 2013

Av Paola Loderini - 2 november 2013 01:09

Av Paola Loderini - 1 november 2013 17:52


Tja tja !


Vaknade utvilad! Vaknade med lite färg i ansiktet. Vaknade glad! Det är ju så coolt. Kroppen självläker hur bra som helst! Förväntade mig inte det här.


Jag har skrivit ett brev till min kära far och Elisabeth. Idag ville jag åka till graven själv. Barnen sysselsatte sig med det ena och det andra och jag körde dit. Där stod jag. Läste mitt brev, rullade ihop det och la det där. Kanonbra. Fick ju så dåligt samvete direkt. "Här är jag inte särskilt ofta liksom". Men så blev jag lite förbannad...


"Ni två är skyddsänglar nu. Fattar ni!?. Nu är det dags att göra någonting. Gör någonting jäkligt bra av detta. Idag är en bra dag. Jag har velat skriva tre jäkla ord idag: JAG SAKNAR DIG!. Men jag har låtit bli. Jag skulle inte få ett svar ändå. Även om han skulle sakna lite, så skulle han aldig skriva det. Sån e han, eller var... hursomhelst... så vad ni än tänker så gör någonting bra av det här! Det är det minsta ni kan göra! Kom igen nu!"


...... och vad händer då?? Jo, då joggar Joel förbi och vinkar! Hans bästa vän som jag inte sett på hur länge som helst joggar förbi precis då! Jaha! Nu undrar jag vad det här betyder? Ni verkar ha väldigt roligt i alla fall, för jag blev ju inte precis klokare av det. Men det var ju ändå rätt coolt....;) Det är ju ett tecken på någonting... kanske.


Nu måste jag åka!

Kram!


 

Av Paola Loderini - 1 november 2013 12:36

- Mamma.... Du vet såna där hundar, mopsar, som har så intryckt ansikte....
- Ja...
- En sån hund sprang in i en vägg en gång... Så den blev liksom platt... Och sen blev det liksom den rasen.
- Nä... Men älskling... Så e det inte.
- Jo, jag lovar! Alla dom hundarna har svårt att andas.
- Så om jag blir gravid och bryter benet precis innan jag ska föda bebisen, kommer den ut med brutet ben då?
- Nä... Ha ha.... Så kan det ju inte vara.
- Precis.

Ibland önskar jag att jag var liten och det enda jag tänkte på just nu var ett intryckt ansikte på en hund:)

Av Paola Loderini - 1 november 2013 11:51

 



Det finns ord som skrämmer mig. Frälsning. Det är ett ord av många som jag liksom inte riktigt kan ta till mig. Det finns andra ord inom olika typer av andlighet som jag inte kan vara mottaglig för. Men vi kan se på saker och ting på ett sätt där vi själva skapar den tro vi vill ha. En tro kommer ofta i samband med en upplevelse som du inte kan råda över. När du är på botten och inte riktigt vet hur du ska ta dig upp. När vänner säger att du är fantastisk och måste träffa folk, att du måste se det positiva i livet. Saker som man alltid håller med om, men inte riktigt lyssnar på.


Jag väljer att tro på ödet, meningen med livet och att kärleken är den största kraften. Sedan att mina religiösa vänner säger att jag har alldeles rätt för att Gud är källan till all kärlek, eller att en katolik säger att Jesus är den som får mig att känna så. Det är inte så viktigt för mig. Inte just nu. Gud, Jesus, Kärlek, Magiska händelser, Änglar, Tecken … det spelar väl egentligen ingen roll? I ett modernt samhälle som detta tycker jag istället att vi ska vara tacksamma för att vi kommit dit där vi faktiskt tror på något som är lite högre än oss själva. Att det finns en mening med allt, även om händelsen gör så att du känner en smärta som ibland kan kännas oumbärlig.  Att se tecken som visar vägen när du inte mår som du förtjänar. Det räcker för mig. Det som är tjusningen med att tänka som jag är att du tar det bästa av allt andligt som finns och sorterar bort det som inte berör dig. Du skapar en tro själv, för dig, och det är ju inte för någon annan du ska ha den. Om du väljer att sprida dina tankar som jag gör nu, eller behålla dem för dig själv….det handlar mer om ett syfte.


När jag var liten fick jag gåvan att skriva. Fick högsta betyg på mina inlämningar och jag skrev ner tankar och känslor varje dag. Jag skrev så mycket att min bästa vän ibland tyckte att jag var tråkig. Att jag kunde bryta en lek för att lägga mig på sängen med en dagbok. Tyvärr försvann alla mina dagböcker en dag då jag flyttade. De finns kanske kvar på en vind på Kungsgatan i Göteborg. Kanske är mitt syfte här i livet att göra det jag gör. Lära barn att skriva. När jag läser en bra berättelse som ett barn har skrivit kan jag titta in i barnets förväntansfulla ögon. Där står denna lilla person och bara väntar. Alldeles tyst för att få min bedömning. För att få reda på vad som var bra och vad vi ska jobba vidare med. Då brukar jag säga ”Detta var inte bra…… detta var fantastiskt”. Reaktionen är alltid den samma. Hela ansiktet skiner och denna lilla person springer iväg och pratar med kompisarna. Jag gör förändringar i världen varje dag. Varenda dag så bygger jag små stenar av lycka i små barn. Varenda minut jag lägger på ett barn har betydelse. Det är stunder som dessa som jag förstår varför jag blev lärare och varför jag tycker att skrivandet är så otroligt viktigt. Jag skrev inte ett känslomässigt ord på 12 år. Tro mig, jag försökte, jag fann inte ett ord värt att skriva. Jag var tom då. Men jag skriver nu.  Nu har jag börjat drömma igen.


 




Presentation


En blogg, helt enkelt....

Fråga mig

48 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5
6
7
8
9
10
11 12 13
14
15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28
29
30
<<< November 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards