Prinsessan von Stjärna gick på enkel kaffe-dejt. Hon kom dit med... ja... inga förväntningar alls faktiskt. Denna man, eller festprisse som hon tyckte då, hade hon i alla fall sett på en fest på juldagen.  (inte så snäll snabbedöming på någon man inte känner alls) Festen var på ett hotell, i en svit, miljoner människor på samma ställe. Prinsessan kommer dit tre timmar försent, stressat från julfirande i både Grebbestad och Kungälv. Hon bokstavligen hoppar i en svart klänning (som sitter som gjuten om hon får säga det själv) och blir ditkörd tillsammans med en vän. Där inne står alltså denna man som ser vansinnigt mysig ut, såna där skrattgropar. Söt som sockervadd. Lägger han märke till prinsessan? En minut eller två, på sin höjd, och sedan är hon plötsligt inte intressant längre (!). Detta innebär i praktiken att prinsessan undrar vad fan det är frågan om och tyckte att detta får det liksom bli ändring på. Inte så lätt att ändra på när människan sedan försvinner spårlöst (läs Thailand) nästa morgon och sen var det inte mer med det.

Prinsesssan tyckte dock att man inte kan ignorera någon på det viset, i alla fall inte en prinsessa, så det var ju bara till att hitta honom på det vedervärdiga sättet: Facebook. Finns ju inget romantiskt med det alls, men det är ju ändå mest effektivt. Hoppsan, där fanns han ju. Hoppsan igen, nu kom mannen hem från solsemestern och hoppsan, nu skulle det minsann redas ut. Så gick det till. Mer än så var det inte, och det som är lite fantastisk med just detta är att eftersom det inte var mer än så hade prinsessan inga förväntningar alls. Går du på dejt, utan förväntningar, så kan hon garantera dig att det blir bättre än vad du trodde....eftersom du faktiskt inte trodde någonting. Hon visste ju ingenting om honom. När det gäller just detta mötet, som varade över två och en halv timma(!) så blev hon väldigt förvånad, och var ju då tvungen att ringa en vän.  

- Jag har varit på dejt.

- Men du dejtar ju inte har du sagt, eller ska inte. Vad händer?

- Nä, men nu gjorde jag det, bara en fika, utan förväntningar.

- Och....hur var det då? 

- Världens trevligaste, goaste, sociala, och fantastisk klädsmak!

- Nämen va trevligt.

- Jag fattar ingenting. Helt snurrig.

- Vadå?

- Jag fattar verkligen inte, detta var liksom inte vad jag trodde.

- Vad trodde du då?

- Ingening alls faktiskt. Söt kille, kaffe, vi hörs liksom.

 Blev bara så förvånad. Fantastisk att prata med!

- Vissa är sociala och trevliga människor ... Och nu då?

- Och vadå nu då?

- Vad händer nu då?

- Men det vet väl inte jag, måste man veta det?

- Nä, det måste du inte.

- Tackar.

Om vi släpper alter-ego-namnet prinsessan en stund och liksom blir en smula seriösa så är summan av detta är att jag blev så överraskad! Nä, inte ens det. Jag blev imponerad faktiskt.  Att jag behövt lugn och ro för att hitta tillbaka till lite balans efter outredda saker, såsom skilsmässa, sprucket kärleksförhållande, två barn i kläm och annat har jag varit noga med. Att ha kontakt kors och tvärs och få fina ord skickade till min telefon, det är en sak som jag inte tar så allvarligt på när det gäller mitt "lugn och ro". Att verkligen träffa någon har jag sagt nej till, för att jag tror att jag behöver säga nej. Så jag gick liksom in med "jag kommer minsann inte rubba på mina ramar och regler" och så går man och sätter sig och tar den där magiska kaffekoppen. Sen när man går därifrån så tänker man liksom "Öhhh, vilka regler och ramar hade jag nu igen?" Det är häftigt tycker jag.

Peace, love and understanding.

Ibland bara händer det saker och ting!