När man sitter och tittar på gamla foton och lyssnar på musik som inte spelats på evigheter. Då kommer minnen som rinnande vatten.

Jag var rätt ful fram till jag var 12 tycker jag nog. Mina tänder. Det såg ut som någon tagit en näve tänder och slängt in i käften på mig, och där de hamnade fick de liksom sitta. Mamma sa alltid att jag var så vacker. Självklart sa hon det. Vem säger inte det till sitt barn? ”Du är så vacker så att du kan bli fotomodell”. Konstigt nog trodde jag henne. Fast jag hade rätt skeva tänder och buskiga ögonbryn. Men längden hade jag. Hon fick mig alltid att känna mig vackrast i världen, min lilla mamma.

Tandställningen. Rälsen. Jag fick den tidigt. Jag kom ihåg när tandläkaren tyckte jag skulle gå hem och fundera, och jag gick hem och grät. Jag hade ändå en av skolans snyggaste killar till pojkvän. Mikael Blom. Han var inte bara snygg. Han var dessutom genomsnäll. Ett år yngre, men sånt där har jag alltid struntat i. Även då. Jag kommer ihåg att jag trodde han skulle göra slut för att jag skulle få tandställning. Slutade med att jag fick min tandställning och konstigt nog var det jag som gjorde slut. Helt idiotiskt, för jag kommer även ihåg att jag ångrade mig tusen gånger, men var för stolt för att säga det.

Högstadiet. Kläder och smink var inte så intressant men jag fick ju ändå tänka till lite. Jag och mina kompisar satt inte och fnittrade bredvid planen när de snygga killarna spelade fotboll. Vi var med och spelade. Vi var med överallt. Vi var idrottsintresserade och inte ”fina flickor” med långa naglar. Det positiva med detta var att vara kroppar var sjukt snygga. Vill inte skryta, men så var det. Vi var vältränade. Stina var värst. Hon hade en gudomlig figur. Jag blev kallad för ”jeans-häcken” av Max och Gerald. Två äldre killar på skolan. Jag kommer ihåg att det var en cool komplimang. Mina Levi´s hade jag på mig jämt efter det. Totalt söndertvättade. Stina var ju egentligen den som hade bäst rumpa. Jag hade bäst midja, platt vältränad mage, och Ramona hade snyggast bröst. Sånt vi pratade om i omklädningsrummet. Jag hade störst bröst, men Ramonas satt precis där dom skulle.

   Dana cup Danmark

1995

Ramona

Fotbollsträningar skrapade upp mina ben och trampolinträningar tog upp all min vakna tid. Jag hade inte tid över till att verkligen titta mig i spegeln. Men jag hade ett självförtroende. Hade alltid en kille, jag var populär. Fick kärleksbrev och fick alltid dansa den sista låten på disco. Jag kan nog säga att jag gled rakt igenom högstadiet utan anmärkning. Rätt hyfsade betyg. Jag var snäll och omtänksam mot alla. Min starka sida har jag förstått nu. Jag var populär. Jag kunde utnyttja min status om jag ville, men det gjorde jag inte. Jag var tillräckligt stark för att säga nej och stopp. Vi som alltid umgicks höll inte på med utfrysning och skit. Vi stod bakom de svaga. Det gjorde vi. Inget man ska klappa sig på axeln för, utan såhär ska det bara vara. Alltid. Tjejer har annars rätt små smarta knep att kunna få en annan att må dåligt på en bråkdels sekund. Det handlar om ett ord eller en blick. Livet rasar samman och det är svårt att reparera. Detta säger jag dagligen till mina barn, och till mina elever. Det är så otroligt viktigt att vara snäll.

   I en skjorta i storlek XL, noll koll på kläder.

Dana cup 1995med Stockholmskillarna

Det vi gjorde på kvällarna när tränaren inte var med....

Skit vi fick för det sen!! Killarna stod alltid på vår sida. Såklart;) 

Sen var det ju faktiskt så att en modellagentur hittade mig. Min mammas dröm? Nja… min pappas möjligtvis. Mamma och pappa var separerade sedan jag var 4 år, och han brydde sig väl inte ett dugg om mig om jag ska vara ärlig (Må han vila i frid, men jag tänker inte ljuga). När jag däremot berättade att en agentur hittade mig på stan hostade han upp 2000 kr till en testfotografering och berättade för hela Italien att hans dotter var modell. Hm…. Det hade jag liksom inte riktigt blivit då. Jag köpte kläder och annat roligt för pengarna. När agenturen ringde och ändå ville ha mig kvar, utan testfotografering, så var jag ju där ibland. Mätte alla delar av kroppen, pratade med andra modeller och tog lite foton. Jag fick sedan ett litet ultimatum. ”Sluta spela fotboll och sluta hoppa trampolin för dina ben bygger muskler”. Jaha…. Jag var storlek 34/36 och tränade 6 pass i veckan. Något jag tyckte var riktigt roligt. Jag var smal som en pinne. Konstigt nog hade jag bröst. (?)

  Det var väl inte så mycket att diskutera. Så blev det med den modellkarriären. Vad skulle jag säga till pappa? Pappa var ändå stolt när jag berättade att jag varit modell för underkläder i en katalog (jag berättade dock inte att modellen som fick jobbet egentligen blev plötsligt sjuk och fotografen hade panik. Åkte direkt från Malaga i Spanien in på den fotograferingen kommer jag ihåg. Något vinmarinerad kropp efter 2 veckor där)…. Sedan gick jag mannekäng för Kapp Ahl (berättade dock inte att jag fick det jobbet enbart för att jag jobbade där i butiken på dagarna)…. Jag har faktiskt också gått en visning för en riktig designer en gång, och öppnat visningen till och med, med en fantastisk klänning! (Det var bara för att designer var så ny och hade så dåligt med cash att han inte hade råd att anställa ”riktiga” modeller) Som sagt. Det var min modellkarriär i ett nötskal. Detta är ju lite typiskt mig detta också. Modell? Det kan man nog inte kalla det nä.

   Dana cup 1995

Stina och Ramona

och vår tränares mage....??