Så häftigt! Undra hur man fixar till ett budskap på en frukt....?

Jag läser en fantastisk bok som innebär att jag ska gå igenom 19 steg för att komma dit jag vill. Min kollega, världens bästa Ola, har lånat ut den till mig. Många av er som läser min blogg har hängt med i processen, och några av er har undrat när nästa steg kommer. Jag har inte samma tempo i processen som jag haft innan årsskiftet, och det beror på att jag är mer nöjd med min tillvaro nu än jag någonsin varit tidigare i mitt liv. Steget ”Kärlek” är del 13 av 19. Det är ett ganska stort kapitel i boken och handlar om så otroligt många olika typer av kärlek. Jag har fått sålla bort en del och har lagt mer tid på det som rör mig.

Separationer leder till en mängd problem, men problemen är så otroligt olika och dessutom unika från fall till fall. Själv läser jag nu kapitlet om ”Kärleken till barnen”. När man själv står där, med allt vad det innebär att separera, så är det precis lika jobbigt för barnen. Om inte ännu värre.

Många föräldrar upplever, enligt boken, att de inte är kapabla att ge barnen den kärlek de behöver vid ett uppbrott. Detta beror ofta på att de vuxna är mitt uppe i en chockartad upplevelse som förändrat livet dramatiskt. Jag har nu snart tre hela år bakom mig och kan nu se på mitt eget beteende med lite mer klar syn än tidigare. Min egen reaktion var tvärtom. Jag hade så dåligt samvete att jag gav barnen det jag trodde var kärlek. I så stora mängder att de blev lite trötta på mig.

Vi alla som är föräldrar vet att kärlek också innebär att sätta gränser. Kärleksfulla gränser, som en vän sa till mig. Jag var den där mamman som blev oerhört engagerad i barnens ”prat” och jag gav mig inte förrän barnen pratade. Jag hade den tron på att barn måste prata när de inte mår bra. Jag hade aldrig tanken på att barnen kanske inte ville prata just nu, utan ville ha lite egentid ifrån två separerade föräldrar. Jag var som ett plåster på båda kan jag säga. Ofta var detta positivt, men ibland blev det lite mer än vad de önskade. Det var mitt eget dåliga samvete som gjorde mig till plåster.

Jag gick ifrån mina hårda ramar och blev mer en ”låt-gå-mamma”. Detta hade också med mitt samvete att göra. ”Okej då, ta en kaka precis innan maten”, ”Men okej, vi köper den där leksaken då”. Dessa mer lösa ramar kring barnen fick jag äta upp sen kan jag säga. Med råge. Jag fick börja om. När mitt samvete var ”läkt” och jag slutade straffa mig själv satte jag mina barn vid köksbordet hemma och sa ”Nu är det såhär att vissa regler som vi tidigare haft när vi var kärnfamilj även gäller nu. Det är mina regler som gäller och that´s it.”. Det har fungerat häpnadsväckande bra kan jag säga. Barn mår så mycket bättre med tydliga ramar, det vet vi alla om.

Av många anledningar så gick jag ifrån mitt eget sätt att fostra barnen, och det är det största misstaget jag gjort i mitt liv. Det är inte kärlek att låta barnen slinka igenom fingrarna när de får chansen. Det är nåt annat, vad man nu kan kalla det. Mr Samvete är boven i dramat, men du själv måste göra slut med din egen bestraffning till slut. Om inte för dig själv, så för barnen. Mår du inte bra mår inte barnen bra. Vad hade hänt om jag inte inventerat mig själv och min roll som förälder?  Det hade antagligen inte slutat något vidare bra. Idag kan jag nog säga att jag är mer hård än mjuk och det fungerar väldigt bra.

Paola

Hård och tuff men med fasligt mycket kärlek och omtanke :)