Om du har samma problem som jag. Har ungefär 34 olika färger i håret, en utväxt som ungefär kan mätas till säkerligen 8 cm, och dessutom är så naiv att du går in till en mycket fullbokad salong och på allvar tror att du ska få en tid direkt. Känner du igen dig i detta? Detta händer nämligen mig varenda gång, vilket gör att jag får hitta på något som förvillar bort den där utväxten och de där slitna topparna. Då lockar jag håret. Sätter upp det väldigt slarvigt, för att det ska se ut som jag inte lagt ner någon tid alls. Låter några hårslingor släppa. Lockar dessa lite extra, så att de är så fina att de tar fokus från allt annat burr. Såhär håller jag på i veckor. Nu på torsdag kan jag äntligen gå med utsläppt hår igen! Då har jag en inbokad tid! Tackar övre makter för detta!!!!

- Mamma, jag har inga bomullspads!

- Nä, det har du nog inte.

- Varför har jag inte det? Jag hade ju en hel hög. En burk full!

- Jag kan ha använt alla. Jag har tagit bort lack från naglarna.

- Men maaaaammmmmaaaa! Vad ska jag göra nu?! Äääärligt!

- Men herregud! Hela världen går inte under. Jag köper nya i morgon.

- Kolla mamma! Jag hittade en pad! Jag hittade en!! Kolla! Tadaaaa!

- Okej….öh… jag menar… Milda makter! Va bra! Hurra! Eller…?

Från och med nu har vi delade lager av bomullspads. Altså såna där runda små mjuka som tar bort makeup och nagellack. Från och med nu inser jag också att en bomullspad kan tydligen vara guld värd och förhindra en lång taggad diskussion klockan elva på kvällen. Vad hände? Hon var ju ett litet barn för bara en sekund sedan….? Bomullspads åt alla! Peace!

   Meja, tydligen drottning över all bomull i hemmet.

Nu har det gått över tre år sedan jag och barnens pappa gick skilda vägar. I samband med denna separation bytte jag mitt efternamn på Facebook och startade upp en blogg. Båda dessa profiler med namnet "Paola von Stjärna". Ett påhittat namn som egentligen var en tillfällig grej. Antagligen för att låtsas leva ett annat liv än min dåvarande verklighet. Nu är jag rätt nöjd med livet och heter fortfarande Månsson i efternamn. Precis som mina barn gör och samma namn som jag tog när jag gifte mig år 2007.

Jag har idag ändrat namn på både bloggen (inläggens signatur, inte bloggens namn) och på Facebook. Inte till Månsson, som jag heter, utan till namnet min pappa hade när han levde. Loderini. Jag funderar på att ändra mitt efternamn. Altså i både pass och på körkort...., eller i alla fall lägga till det. Jag känner lite på det nu, och är det så att det blir en ändring i framtiden är väl jag den enda italienska kvinna som inte kan språket! Katastrof. Får göra något åt det där.... har jag visserligen sagt de senaste 15 åren.

Godnatt.

Paola Loderini

(Rätt snyggt måste jag säga)