Ännu en fantastisk vecka har sprungit iväg. Ungefär i maraton-fart, men det är inget jag klagar på. Jag vill ha vardag! Jag vill ha rutiner, och framförallt vill jag sova på natten och gå upp på morgonen. I morgon tar jag mitt första kliv in på Grevegårdsskolan. Nytt jobb, nya möjligheter, och elever jag inte vet namnet på. Det ska bli en utmaning och jag känner i själ och hjärta att jag tog rätt beslut vid exakt rätt tidpunkt. Det var inte det lättaste att säga upp sig när man älskar sitt jobb och sin chef, men jag gjorde det. Jag grät en flod på min chefs axel den dagen jag sa "Jag har sökt andra jobb, och jag har fått tre! Vad ska jag göra?!" Lyxproblem - ja, men det kändes i hjärtat att sluta på Klareberg.

Mitt tal till mina elever jag släppte till högstadiet blev ungefär såhär:

Jag har fått många fina ord från er de senaste dagarna och vi har gråtit en liten tår då och då. Jag ska använda några av dessa ord som ni själva skrivit till mig, och jag ska försöka få er att förstå att ni inte blivit dem ni är på grund av mig, eller någon annan lärare här på skolan. Ni är "ni" är på grund av den acceptans och den moral som ni alla bär på. Ni har alla något värdefullt, något unikt. Ni har förståelsen för olikheter och att ni är värda precis lika mycket oavsett vad. Att ha en klass på 28 elever som alla bär på detta. Det är väldigt speciellt.

Ni säger att jag gjort er till den bästa klassen. Det är möjligt att jag ibland hjälpt er förstå och det är möjligt att jag ibland sått ett frö, men det är ni själva som fått varje frö att gro. Att ni alla, mitt framför mina ögon, vuxit från barn till unga kvinnor och män. Att jag som lärare fått stå vid er sida och se er växa till de personer ni är idag, att se er ta steg i er utveckling, är något fantastiskt. Det är inte ni som ska tacka mig utan jag som ska tacka er. Jag har inte vaknat en enda morgon och känt att jag inte vill gå till jobbet. Det är en gåva att ha detta som arbete och det är en gåva att jag fått spendera alla dessa dagar med er, och dessutom ha fått er fulla respekt och tillit.

Någon av er skrev ett sms till mig igår. "Jag förstår inte vad som händer. Vi ska ju komma tillbaka efter sommaren. Bruna och glada. Du ska stå där och ta emot oss och vara lika knäpp och glad som vanligt". Jag kan bara säga att ni kommer tillbaka, ni kommer att stå här bruna och glada. Jag finns inte här då, men två andra fantastiska lärare tar emot er med öppna armar, och de är säkert lite knäppa de också. Jag ska ta emot en ny liten klass. Precis så som jag tog emot er. Jag vill tacka er för att ni nu är mitt facit. Ni är min inspiration och därför kommer också min nya klass bli precis lika fantastisk. Ni har alltid varandra och det kommer att räcka och bli över.

En annan skrev: "Det kommer aldrig bli som förr"- Det kan jag lova er här och nu. Det kommer aldrig bli som förr. Det kommer att bli bättre. Ni är klara här nu. Ni har avslutat ett kapitel med flaggan i topp. Det är dags att gå vidare och hitta nya vägar. Ni är den "bästa klassen" och kommer att ha varandra i tre år till. Var er själva och stötta varandra så har ni ingenting att oroa er för. Jag önskar er all lycka i världen.

....och med de orden avslutar jag och går över till XXX som ska sjunga solo....

-------

Min röst kraschade väl två gånger under det där lilla talet, och den lilla tjejen som skulle sjunga solo fick torka tårarna först. Men det blev världens bästa avslutning och världens bästa minne. När mina elever i kören sjung så gick en av mina elever ut på Instagram och skrev: "När Paola sitter i publiken och gråter betyder det att vi gjort något väldigt bra." Jo, så är det. Tuff lärare har jag hört, men när det väl kommer till den känsliga biten, då trillar tårarna.