Ser just nu serien "The Killing"

Något att vila ögonen på.

Hej och hallå. Precis nu, i skrivande stund, ska jag egentligen befinna mig i slingan. Jag ska egentligen känna doften av skog som precis blivit blöt av miljoners miljoners regndroppar. Istället har jag krypit ner i min säng, dricker en kaffe i den mån jag kan eftersom min tandläkare var tvungen att förlama mig en gnutta  innan hon satte borren i ett litet, men besvärligt hål längst in i munnen. Jag skolkar från allt som innebär att hålla kroppen i form. Jag är totalt värdelös. Varför kan jag inte hålla mig till min egen planering? Ska det vara så jävla svårt?

Hursomhelst var det då säsongsavslutning på "Lotta på Liseberg" i måndags och jag hade en fantastisk kväll. Daniele, vaktchef och vän, hämtade mig vid portarna. Vi tog en kaffe och sedan lotsade han in mig på restaurangområdet. Dessutom visste han att min dotter är särskilt förtjust i en viss gose-figur, trots sina 13 år, så jag fick denna Minion (figuren) i en gigantisk storlek. Vi var i TV givetvis, igen. Linda Gesang är ju vår lagledare när det gäller traditionen att hänga på Liseberg varje måndag. Denna gång hade hon tryckt upp tröjor till oss alla. Även Lotta fick en, som hon visade i TV. Därefter fortsätter traditionen med dans på Polketten och sedan är det våffelätande (för mig i alla fall) och hemgång. Nu var då dessa månadagar slut för i år. Vi tackar Lotta för en fantastisk säsong och sparar tröjan till nästa år.

Tisdagen kom. Min 36-årsdag. Det kan man väl ändå inte tro? Ha ha. Står jag bara lite längre ifrån spegeln kunde jag lika gärna fyllt 30. Jo, så är det. Hjärnan är till vissa delar 36, och till vissa delar 23. Jag känner mig inte gammal och heller inte ung. Jag känner mig helt enkelt som en kvinna. Dagen till ära spenderade jag på Svenska Mässan. Föreläsningar som inspirerade mig otroligt mycket. Speciellt en person, Leo Razzak, fick mig att lyssna på varenda ord han sa. Det räckte att han öppnade munnen "Ni tittar på mig nu. Vad ser ni?". Det var så han öppnade sin föreläsning. Jag tror knappt jag blinkade på en och en halv timma. Jag var livrädd för att missa något. Googla på Leo Razzak och hitta något klipp där han sommarpratar. Han är fantastisk. En inspiration som ger dig perspektiv på saker och ting.

In i min lilla lägenhet ... egentligen är inte min lägenhet liten förresten. En trea på 82 kvadratmeter. Rätt stor för att vara en trea. Men har man två barn som vill ha egna rum, och rummen är rätt stora, så blir ju resten inte så jättestort. In på detta lilla område trillar i alla fall ett dussin människor in med presenter och blommor. Mat och vin ska serveras, och det var fantastiskt roligt och fantastiskt trångt i köket. Hur kommer det sig att köket alltid blir hjärtat, oavsett hur litet det är? Jag är i alla fall stenrik. Jag har många underbara och galet roliga vänner. Jag är bortskämd. Kopiöst bortskämd med kärlek från männsikor i min närhet. Love!!

Jag och Helen

Jag drog med mig min kollega.

Tack Daniele för den här!

Ny i familjen. Så mjuk! :)

Ännu en fantastisk vecka har sprungit iväg. Ungefär i maraton-fart, men det är inget jag klagar på. Jag vill ha vardag! Jag vill ha rutiner, och framförallt vill jag sova på natten och gå upp på morgonen. I morgon tar jag mitt första kliv in på Grevegårdsskolan. Nytt jobb, nya möjligheter, och elever jag inte vet namnet på. Det ska bli en utmaning och jag känner i själ och hjärta att jag tog rätt beslut vid exakt rätt tidpunkt. Det var inte det lättaste att säga upp sig när man älskar sitt jobb och sin chef, men jag gjorde det. Jag grät en flod på min chefs axel den dagen jag sa "Jag har sökt andra jobb, och jag har fått tre! Vad ska jag göra?!" Lyxproblem - ja, men det kändes i hjärtat att sluta på Klareberg.

Mitt tal till mina elever jag släppte till högstadiet blev ungefär såhär:

Jag har fått många fina ord från er de senaste dagarna och vi har gråtit en liten tår då och då. Jag ska använda några av dessa ord som ni själva skrivit till mig, och jag ska försöka få er att förstå att ni inte blivit dem ni är på grund av mig, eller någon annan lärare här på skolan. Ni är "ni" är på grund av den acceptans och den moral som ni alla bär på. Ni har alla något värdefullt, något unikt. Ni har förståelsen för olikheter och att ni är värda precis lika mycket oavsett vad. Att ha en klass på 28 elever som alla bär på detta. Det är väldigt speciellt.

Ni säger att jag gjort er till den bästa klassen. Det är möjligt att jag ibland hjälpt er förstå och det är möjligt att jag ibland sått ett frö, men det är ni själva som fått varje frö att gro. Att ni alla, mitt framför mina ögon, vuxit från barn till unga kvinnor och män. Att jag som lärare fått stå vid er sida och se er växa till de personer ni är idag, att se er ta steg i er utveckling, är något fantastiskt. Det är inte ni som ska tacka mig utan jag som ska tacka er. Jag har inte vaknat en enda morgon och känt att jag inte vill gå till jobbet. Det är en gåva att ha detta som arbete och det är en gåva att jag fått spendera alla dessa dagar med er, och dessutom ha fått er fulla respekt och tillit.

Någon av er skrev ett sms till mig igår. "Jag förstår inte vad som händer. Vi ska ju komma tillbaka efter sommaren. Bruna och glada. Du ska stå där och ta emot oss och vara lika knäpp och glad som vanligt". Jag kan bara säga att ni kommer tillbaka, ni kommer att stå här bruna och glada. Jag finns inte här då, men två andra fantastiska lärare tar emot er med öppna armar, och de är säkert lite knäppa de också. Jag ska ta emot en ny liten klass. Precis så som jag tog emot er. Jag vill tacka er för att ni nu är mitt facit. Ni är min inspiration och därför kommer också min nya klass bli precis lika fantastisk. Ni har alltid varandra och det kommer att räcka och bli över.

En annan skrev: "Det kommer aldrig bli som förr"- Det kan jag lova er här och nu. Det kommer aldrig bli som förr. Det kommer att bli bättre. Ni är klara här nu. Ni har avslutat ett kapitel med flaggan i topp. Det är dags att gå vidare och hitta nya vägar. Ni är den "bästa klassen" och kommer att ha varandra i tre år till. Var er själva och stötta varandra så har ni ingenting att oroa er för. Jag önskar er all lycka i världen.

....och med de orden avslutar jag och går över till XXX som ska sjunga solo....

-------

Min röst kraschade väl två gånger under det där lilla talet, och den lilla tjejen som skulle sjunga solo fick torka tårarna först. Men det blev världens bästa avslutning och världens bästa minne. När mina elever i kören sjung så gick en av mina elever ut på Instagram och skrev: "När Paola sitter i publiken och gråter betyder det att vi gjort något väldigt bra." Jo, så är det. Tuff lärare har jag hört, men när det väl kommer till den känsliga biten, då trillar tårarna.  

Idag hade jag ett intressant samtal om äktenskap och allt som hör där till. Vad ska en kvinna ha för egenskaper för att mannen ska älska henne i nöd och lust? Hur får man till den där lyckan? Hur blir det sådär fantastiskt bra och härligt. Hur kan man vända de mindre bra stunderna till något bättre? Ja, frågorna är många, men jag vet i alla fall att jag bröllop, evig kärlek och gemensamt kärleksfullt boende är något jag vill ha. Bara för att singellivet är himla roligt och många gånger även väldigt enkelt.... eftersom du bara behöver ta hänsyn till dig själv och dina egna behov... så tror jag att jag mår allra bäst när jag är förälskad och faktiskt får dela min värdefulla tid med någon jag tycker fasligt mycket om. Jag befinner mig inte där idag. Det kanske är som en trisslott? Plötsligt händer det!! Fast så skrapar jag några rutor och då kommer den rätta vinsten fram, en nitlott. Ha ha... nä. Så är det inte. Inte alls. Det finns många fina männsikor, och många av dessa fina människor har jag runtomkring mig. Jag har bara inte riktigt kommit på hur jag ska ta mig från stället jag befinner mig på just nu till något annat. Rädsla? Nej. Rädd för nya saker har jag aldrig varit. Bekvämlighet? Nej. Jag kan släppa mitt singelliv om det känns rätt. Absolut. Men det ska också kännas rätt med barnen.

Min kollega och vän, Katherine, sa några ord till mig i våras som jag inte riktigt kunde ta till mig just då. "Det känns som om du har en massa känslomässig kaos inom dig, och så länge du inte öppnar dig lite så kommer du inte heller vara mottaglig för något annat. Du är låst i detta." När jag känner efter så känns det ingenting alls just nu, men jag börjar nog ana att hon har antagligen fullkomligt rätt. Den där "ingenting-känslan" är ju rätt tom. Lite meningslös om jag får säga det själv.

Hursomhelst så är i alla fall bröllop fantastiska. En otroligt kärleksfull tillställning följt av en glad fest. Nästa gång, för jag kommer att gifta mig igen, ska det vara litet, intimt och på en strand. Jag som älskar skor och höga klackar ska denna dag inte bära några skor. Under vigseln ska klänningen fladdra i blåsten, håret ska vara utsläppt och blommorna enkla. Ungefär som när Megan Fox gifte sig med Brian Austin Green 2010. Vackrast i all enkelhet. Fast klänningen var från Armani Prive, och prislappen vill vi inte se.

          Snyggt, vitt och romantiskt.

      Vackrare kvinna än den här....?

 Nja, den där Brian har något att vila ögonen på.

Yes, I do.

På önskelistan.... givetvis! :)

Alkohol. Jag har en del vänner som inte dricker alls, en del som säkerligen dricker förmycket men struntar i det, och en del som lider av sjukdomen som gör att de absolut inte "får" dricka, för att konsekvenserna blir fruktansvärda om de skulle ta ett enda glas vin. En hel vetenskap om beroende, festande eller nykterhet. Jag tror att det absolut viktigaste är att du är kritiskt mot dig själv. Påverkar alkoholen ditt liv till det sämre så bör du avstå, oavsett om du har en sjukdom eller inte. Jag känner personer som dricker "oerhört sällan" men blir totalt rubbade när de väl får i sig några glas. Sedan finns de givetvis de personer som dricker mer ofta än sällan, men sköter sig exemplariskt mot omvärlden... i alla fall är det vad de själva tror. Detta är väl egentligen det värsta, för då finns det ingen anledning att sluta dricka. Dessa förknippar alkoholism med någon som ligger på en parkbänk. "Så länge jag sköter mitt liv kan jag dricka". Jo, så kan man se det. Det är enligt mig, och säkert många andra, att leva i förnekelse. Det påverkar dig alltid, och din omgivning, även om du "sköter dig". Men det är min åsikt, och det är inte alla som vill lyssna på den.

Jag är uppvuxen mestadels enbart med min mamma. En mamma som mycket, mycket sällan drack alkohol. När hon väl gjorde det på någon fest så handlade det om ett glas eller två. Jag tror det var en konsekvens av att en av hennes bröder, som inte lever idag, var alkoholist. Hon hade sett så mycket skit när det gällde honom och hans liv, så hon blev en anti-drickare. Hon förknippade alkohol med något vidrigt. Därför fanns det aldrig öl och vin i vårt hem. Hon hade dessutom järnkoll på mig i tonåren. När jag själv blev nyfiken på alkohol hade hon alla känselspröt ute kan jag lova. Det var en omständig väg att ta sig igenom ytterdörren och landa i min säng utan att mamma skulle fatta. Hon fattade givetvis varenda gång. Äldst av syskonen var jag (av dom jag växte upp med) och den som då blev det "svarta fåret". Ändå kom jag alltid hem. "Kom alltid hem oavsett vad du gör eller har gjort". Det var orden som ändå gjorde att jag alltid vågade åka hem. De gånger jag luktade alkohol blev väl ändå inte så roliga då månadspengar drogs in och utegångsförbud blev serverade på ett silverfat. Men jag kom alltid hem. Det hoppas jag mina barn också gör när den nyfikna tiden kommer, och jag ber till övre makter att den tiden inte är här på väldigt länge. Jag var inte speciellt vild i mina tonår, det vill jag inte påstå. Min mamma jämför mig med mina övriga syskon. Jag var värst. De övriga rättade sig in ledet medan jag gick lite snett ibland. När jag pratar med min mamma så låter det som att jag var en sjövild tonåring. Då skulle hon sett de andra som jag hängde med. Jag var en ängel jämfört med många kan jag säga. Jag hade respekt för min kära mor. De gånger jag inte höll tiden kan jag räkna på min hand.

Hursomhelst finns det en del som faktiskt avstår helt från alkohol på grund av olika skäl. Här är några kända personer som förklarar varför de inte är kompis med alkoholen.

BLAKE LIVELY

"Jag dricker inte, och har heller aldrig

testat droger, Det är helt enkelt något jag

genuint saknar intresse av"

KIM KARDASHIAN

"Alkohol dricker jag inte alls. Mina systrar

dricker, så när det spårar ur finns jag till hands

för att ta ner dom på jorden"

KRISTIN DAVIS

"Jag blev nykter som 22-åring när jag

upptäckte att mitt drickande påverkade mitt

jobb. Självklart saknar jag alkohol emellanåt

och kanske skulle det inte skada att dricka ett glas, men

det är inte värt risken för mig"

JENNIFER LOPEZ

"Alkohol förstör din hud. När jag skålar på olika event

så tycker alla att det är knäppt att skåla i vatten

så jag skålar i alkohol, men tar bara en liten sipp".

JADA PINKETT SMITH

"Plötsligt vaknade jag upp. Jag låg på soffan

och hade druckit två flaskor vin och kunde då

konstatera att jag hade ett problem. Från den dagen

har jag inte druckit en droppe, på åtta år."

Så, om du läser detta och känner att det kanske är dags att skaffa hjälp, så finns det hjälp att få. Om du känner någon som dricker förmycket så kan du tyärr bara säga din åsikt. Personen kommer troligen inte bry sig så mycket om vad du säger. Kanske sår du ett litet frö, men räkna inte med det. En männsika som dricker förmycket måste inse det själv, och själv vara mottaglig för hjälp. Det är aldrig för tidigt att be om hjälp. Det kan bara bli försent.

I denna artikel, om Josefin Dahlberg, som är chefredaktör och modebloggare på www.modette.se, fanns det länkar till hjälp du kan få. En bra artikel som skrevs i tidningen CHIC nr2, 2014. Den handlar om hennes liv innan hon bestämde sig för att avstå från alkohol helt och hållet. Nu är det fyra år sedan hon blev nykter.

länkar:

www.alkoholhjalpen.se

www.AA.se

www.capiomaria.se

www.namndemansgarden.se

Hoppas jag inte har trampat dig på tårna med detta inlägg. Om jag har det så är det kanske så att dina alkoholvanor inte är vad du själv och/eller din omvärld önskar. Det är upp till dig vad du gör nu. Ingen annan kan förändra, det är bara du som kan.

Sov gott.

Paola

     Viggo i en jacka från Vingino.

En av födelsedagspresenterna.

Louise fyllde 40.

Underbar människa och granne.

4 dagar i otvättat, okammat hår.

Dessutom dränkt i saltvatten.

Bjuder på den!  :)

Jocke och Otto kör "kullerbyttan"

Jag och Linda har också övat.

Det är på Möttvik det händer!

Äppelhållare i bilen!

Blev uppvaktad idag!

"Du ville ju ha en Mini Cooper"

Mr Grey

Blev väldigt glad när jag läste detta:

Paola Månsson Loderini von Stjärna, du är den mest fantastiska vän man kan ha! Tack för att du tog steget in i mitt liv!! (Ville bara att du skulle veta det) Kraaaam!

Då blev jag varm i hjärtat :)