Stackars mina vänner! Stackars mina vänner Peter Jochems och Johan Ottoson till exempel. Det är säkert fler som det är lite synd, men denna vecka har jag varit vidrig. Inte mot mina barn och inte på mitt jobb. Där har jag verkligen bitit ihop. Mina vänner däremot. De stackars två männen som skickat sms och ringt de senaste dagarna. De har minsann fått ta en smäll. Stenhårt. Mest Peter. 

Jag känner mig otillräcklig igen. Fruktansvärt otillräcklig. Det gör jag alltid i början på terminen och det blir liksom inte bättre när jag fattar att jag även är otillräcklig privat. Den känslan vill jag stoppa upp i arslet på någon annan. När jag är i detta lilla stadie, som håller i sig ett par veckor, så är jag ingen trevlig person. Eller jo, det är jag väl, tills jag känner mig lite minimalt pressad för någonting. Det kan vara en så enkel sak att jag sagt till Otto att vi måste ha en filmkväll. Gärna när jag har barnen för de vill gärna träffa honom. Sedan när han ringer och undrar när, men verkligen är tydlig med att jag inte ska känna att det är ännu ett måste att ses, då blir jag sur och grinig. Inte på Otto. Mest på att jag inte har 3 timmar extra på dygnet. Så jag hör Otto på andra sidan tänka: "Men ärligt, va e det med henne?" Han säger givetvis ingenting och försöker istället låta glad och trevlig, när han egentligen vill slänga på luren i örat på den otrevliga kvinnan i andra änden. 

Peter fick sig en jävla känga också. På sms istället. Han vill bara väl och jag vänder och vrider på orden och får något helt annat till min telefon än det som han skickar. Jag blir vansinnig och tycker det ena och det andra, för att sedan få tillbaka "Jaha, det är ibland bättre att tiga" och då skickar jag tillbaka "Ja, det är det verkligen". Sedan fattar jag att det är min hjärna det är fel på.  Peter har ett sånt där stort hjärta som faktiskt ingen levande varelse har. Det mest fantastiska är att han inte lägger någon tid på att få bekräftelse för att han är så snäll. Min hjärna är under press och då funkar den bara fram till 20.30, när barnen gjort läxan och borstat sina tänder. Sedan växer det ett mörkt moln ovanför huvudet på mig. Om ni övriga undrar varför jag inte ringt eller svarat: Jag är helt enkelt skitförbannad på kvällstid. Synd om den som ringer den tiden på dygnet....?....

Bättre blir det ju inte när jag försöker ha en mejlkonversation med någon som är viktig att ha någon typ av fungerande konversation med, och jag får leta igenom 897 hårda, fientliga ord för att kanske hitta en mening eller två som går under kategorin "viktigt vetande". Jag känner i detta läge då en viss hopplöshet och då kan ju det där molnet över mitt huvud gå från lite lättare grå färg till becksvart. Men men, jag vet ju också att vissa saker kan jag inte påverka och det är också saker jag bör släppa. Befinner oss på olika ställen i livet. Den ena av oss spelar i Level 18 och den andra har inte spelat klart Level 1. Bara att acceptera. 

Så till mina vänner ännu en gång: Förlåt! Till övriga vänner: Ring inte mig, jag ringer er. 

Kram !!