Direktlänk till inlägg 31 mars 2015

Villkorlös kärlek till ett barn

Av Paola Loderini - 31 mars 2015 15:44

Igår:

Fullkomligt vansinnig. Jag höjde rösten så att fönsterrutorna vibrerade och jag bara väntade på att någon vettskrämd granne skulle knacka på min dörr och fråga "Vad är det som pågår?". Jag tackar övre makter för att jag blev en sådan förälder som använder sitt vett in i det sista men om man jämför en ilska med en påskbrasa modell större så kan jag säga att den ilskan jag kände igår övergick mer i större storlek. Kanske en eldsvåda... en skogsbrand i Norrland? Jag tror att min kroppstemperatur gick upp i den grad att om någon kläckt ett ägg på mig hade jag lätt kunnat fråga om människan ville ha det vändstekt. Denna gång var det allvar. Det märktes för det var bara min röst som hördes. Och tro mig, den hördes.

Idag:

Ringer upp barnet mellan två möten och hör en nöjd och glad röst som säger att han tagit sitt ansvar och ställt saker och ting tillrätta. Jag säger att jag inte är arg mer, och han säger att han leker med en kompis men går hem och äter något om en stund. Förlåt mig mamma. Så älskar jag honom tills döden skiljer oss åt, och kanske ännu längre.

Villkorlös kärlek till ett barn. En kärlek som aldrig tar slut vad de små liven än gör och vad de än säger. Den ilskan jag känner just då. Mitt i striden när jag vill ge upp, men aldrig gör det. Det är ju ilskan som är kärleken. Du blir inte så arg på någon du inte bryr dig om. Vi blir så arga för att vi vill det bästa. Vi vill lotsa barnen i rätt riktining och har en klar bild av att skolan ska skötas, kompisar ska finnas till, träningar ska finnas på schemat.... och när någonting tas bort ifrån den idylliska bilden av ett barns trygga uppväxt blir jag så arg, frustrerad och ledsen. Det är ju inte konstigt. Jag vill ju att mina barn ska ha de bästa förutsättningar som går att få.

Ja, det råder fortfarande dataförbud hos mig. :)

Allmänt

Dela