Jag önskar mig den här väggen!

   Ni fattar att detta är tapet va?

Inget riktigt tegel...

www.happywall.se

Jag skulle vilja se den här filmen. Inte bara för att vi alla kommer ihåg den hemska bilkraschen som tog livet av prinsessan av Wales, utan för att Naomi Watts är så jäkla bra skådespelare. Himla vacker dessutom. Någon som vill gå? Jag tror det är en film vi helt enkelt måste se.

   Princess Di   Naomi Watts   Bilkraschen

I inlägget innan detta, när jag undrar vad räven betyder så googlar jag på "rävens betydelse" och detta är det första jag läser:

Räv

List, sexualitet, skapande

Precis som prärievargen är räven förknippad med magi och övernaturliga krafter. Räven anses vara en länk mellan människornas värld och andarnas.

Jag vet inte vad jag ska säga! Allting bara hamnar i knät på mig. Är det för att jag söker tecken? Kanske, men detta är så spännande så jag går runt och bara suger upp saker och ting som en svamp. Helt otroligt. Dessutom har jag bott här i över två år och aldrig sett en räv förrän nu.

Jag har aldrig sett en vild räv. Någonsin faktiskt. Igår klockan 01.23 (exakt) ställde jag mig på balkongen och bad om att få bli trött. Sådär trött så att jag kunde sova en hel natt. Inte blev jag så mycket tröttare av det, men jag stod där i kanske 5 minuter, eller 15. Har inte riktigt koll på hur sakta tiden går just nu, men jag vet att jag tänkte att den annars så vackra skogen nu låg under mörkrets vingar och vilade. Inget ljussken nådde dit och det var svart. Svart men inte särskilt tyst. Finns mycket rådjur här. Ibland kan man höra sprasslet väldigt tydligt och sedan springer de vackra djuren rakt över gräsmattan och jag blir lika överraskad varje gång. Precis innan jag skulle gå in och försöka bli tillräckligt trött för att stupa i säng sa jag: Snälla! Ge mig ett tecken! Jag är inte den som ger upp! Precis då sprang två små rävar ut ifrån skogen. Lekte under lyktornas sken. På vägen och på gräsmattan. Helt orädda. Vad betyder det?! Jag får googla på rävens betydelse. Kanske är det ett tecken på kinesiska eller nåt. Återkommer.

But only the bad things.... not the good...

Nu är det såhär att detta berg jag ska bestiga har en botten. En botten på sex olika steg. Det står nämligen inte att man måste ta och bearbeta dessa i ordning, och eftersom jag inte riktigt är vän med min rädsla, detta är så nytt, vill jag ju inte stanna där. Jag tänkte att om jag hoppar över rädslan så länge och ger mig in i anpassningen så fortsätter ju processen. Eller hur? Jag kan faktiskt fortfarande vara rädd, fast ändå anpassa mig! För annars måste jag ju vänta till denna man träffar en ny kvinna. För det står att enda sättet att övervinna rädslan är att gå rakt igenom den. Jag kan väl knappast ringa och säga: Jo, du, kan du träffa en annan en stund, gärna mitt framför mina ögon, så att jag kan övervinna detta. Få mig att må lite sämre än vad jag redan gör, så kommer jag över.... Nä, det funkar liksom inte så, och eftersom inte min rädsla var en i boken så har jag egentligen redan övervunnit de rädslor som är "vanliga", för vanligt folk. Jag är nog inte bland de som räknas till vanligt folk. Är inte det minsta förvånad över det faktiskt :)

De första stegen:

Förnekelse

Rädsla

Anpassning

Ensamhet

Vänskap

Skuld kontra förkastelse

Ja, men då sätter jag igång och anpassar mig då. Spännande läsning här. Anpassning... hm... jag är otålig. Måste få saker gjorda. Kanske är jag för snabb i mitt läsande och vill så mycket. Blir väl ett bakslag någonstans, men då får jag börja om helt enkelt. Först ska jag då ta reda på varför det tog slut. De svaren har jag fått. Inte supertydliga alltid, men jag har ju begåvats med en fullt fungerande hjärna själv. Tackar för det. När någon ska gå isär från en annan, så är det 20/80. Du beslutar ungefär till 80 procent att det är över. De övriga 20 är inte så säkra. De inre rösterna är inte riktigt överens, och det är ju inte så konstigt. Du saknar vissa bitar även om du gått. Fullt normalt. Att anpassa sig är tydligen en process där du ska göra lite tvärtom vad du gjort. Har du bara gett allt av dig själv men inte fått något tillbaka ska du helt enkelt vara lite ego och lägga all tid på dig själv. Har du levt som en tagare men aldrig unnat den andra något ska du helt enkelt göra dig mer generös. Du ska anpassas till att bli en bättre människa. Denna stenen är inte så svår att bestiga för mig. Jag behöver inte tänka så mycket på det, för jag anser att jag gav precis så mycket jag orkade just då och jag fick givetvis en hel del tillbaka. Hade jag levt i något annat än det hade saknaden inte varit så påtaglig. Anpassning handlar om att förändra tidigare anpassningsbeteenden. Ja! Men då så. Du ska jag analysera vad som gick snett då. Godnatt.

   Kroatien

Ett fint minne

Nästa steg. Rädsla. Nu börjar det brännas. Tårar till tusen när jag gick igenom steget Förnekelse och att acceptera. När man sedan ska se in i sitt inre för att se om man ljuger för sig själv eller inte. Först då ska jag igenom nästa steg. Jag vet att det är över nu men är rädd för nästa steg. Snacka om rädsla för att gå in i steget Rädsla. Hur gör man? Räcker det inte med att acceptera. Svaret är tyvärr nej. Jag måste skriva ner det som skrämmer mig och ingenting av det som står i boken skrämmer mig särskilt mycket. Jag kommer på att mina rädslor inte är lika vanliga, eller något som är centralt. Enligt boken i alla fall.

Boken säger att du ofta har rädslor som att känna skam och misslyckande för att du blivit lämnad, vad alla andra ska säga, om vänner finns kvar, om du någonsin kommer att lita på en man igen, att känna dig galen och bli psykiskt sjuk, att någon ska ta dina barn ifrån dig, att den ekonomiska biten inte håller…. och så vidare. Det hjälpte inte mig särskilt mycket för jag är inte rädd för något av detta. Min självkänsla är inte i botten för att en människa av miljoner inte kände likadant. Jag har vänner. Jag pratar om mina känslor, jag känner mig inte sjuk. Bara ledsen. Jag tycker att boken borde ta upp rädslan om att se den man älskar vara med någon annan. Att då känna sig som bara ett litet minne, eller ännu värre. Att bli glömd. Bortglömd. Att man blir en tjej som man en gång ”hängde med” ett tag. Att bli betydelselös. Det måste ju vara en rädsla som många har, men de tar inte riktigt upp detta i boken. Hur kommer du att reagera när din kärlek hittar en ny kärlek?

Min rädsla är att se den där blicken som han hade när han såg på mig för första gången. När vi tittade på varandra och det bara hände. Den där kärleken som egentligen bara finns på film. När man bara vet att om jag inte får leva med honom, då dör jag. Känslan av att han känner precis samma sak och att man klarar livets alla hinder på grund av just detta. Nu ska jag då försöka bli vän med min rädsla. Istället informerar jag folk att jag inte vill ha någon information om det händer. Att hur mycket jag än frågar ska de inte svara. ”Paola, jag lovade dig att inte säga något alls”. Detta för att skydda mig från verkligheten. Nu ska jag alltså bli vän med tanken att det kommer att hända förr eller senare. Att någon annan tar mig plats och att detta ska vara naturligt. Detta är livet. Tyvärr säger min hjärna just nu ”Fuck this shit”. (Ursäkta ordvalet men jag är inte vän med rädslan ännu, jag är värsta ovän med den om jag ska vara ärlig). Jag är livrädd för att när den dagen kommer är det så definitivt på något sätt. Att hoppet är det sista som lämnar en människa vet vi, och när den dagen kommer lämnar det allra sista mig. Kommer jag någonsin att se på en annan på samma sätt som jag ser på honom? Om inte, ska jag utsätta en annan för en kärlek som inte är som denna? Det finns olika sätt att älska, säger andra. För mig finns det bara ett. Efter detta finns bara ett enda sätt. Det är ju såhär man ska känna när man väljer ett livsviktigt beslut. Men den synen hoppas jag ändras. Filmkärleken, den villkorlösa, är ju den mest mirakulösa, men också den farligaste. Jag hoppas på allvar att jag i framtiden kommer att se andra sätt att älska på. Annars kan jag väl lika gärna säga att jag kommer att leva ensam i hela mitt liv. Inte så upplyftande kanske.

Jag kom på att jag skulle gå igenom en personlig utveckling och börjar då läsa allt möjligt, samt slänga mig handlöst in i alla möjliga möten och föreläsningar för att matas med sunda värderingar och goda tankar. Det som är konstigt är att allt kommer till mig flera gånger. Om och om igen. Jag kan inte säga varför, för det är är ingen som vet. Jag kan bara tro. Men det som sägs till mig eller det jag läser kan jag koppla direkt till saker som hänt eller som jag läst på helt andra ställen! När jag har en tanke om något på förmiddagen, så hamnar det i knät på mig på eftermiddagen. Ibland med ännu tätare mellanrum!

Idag var en bra dag, och kanske lite mindre bra samtidig. Jag tar mig till jobbet men orkar inte hela vägen. Det är inte likt mig. Där känner jag inte igen mig själv och det är för att jag inte haft det som är så himla viktigt. Vila. Att våga vila är inte så lätt som man tror. Att jag behövde vila fick jag serverat på ett silverfat. Det är jag tacksam för. Emil är en kollega med världens tålamod. Han är lugn som en filbunke och jag är den som är rena motsatsen. Jag ska minsann inte äta lunch efter första föreläsningen idag, för jag har minsann inte haft aprit på hur länge som helst och jag vill bara ut i luften och andas. Han släpar runt en rätt så rastlös kvinna på stan och tvingar henne att beställa en lunch på en restaurang. Han kunde valt att äta lunch med en lite piggare och gladare kollega, men är man skapt med ett tålamod och dessutom en övertalningsförmåga utan dess like så var det väl bäst att han bredde ut sina vingar över mig. Där satt jag. Åt, pratade, och åt. Jag la alla känslor på hans axlar, berättade om min barndom, hur jag känt i andra förhållanden, hur jag kände i mitt sista. Spottade ut allt i ansikten på honom och han satt kvar. Tog emot orden med ett lugn som får mig att häpna. Hade någon berättat allt det jag gjorde idag hade jag förmodligen tänkt "Milda makaroner, vad är det med dig?" Maten plockades bort. Men jag hade mer att säga. Det händer ju saker i mitt huvud och hjärta hela tiden, det bara bubblar. Han lyssnade så länge att han själv blev försenad. Inte en enda gång visade han att "nu går vi". Det var inte riktigt tid för att gå hem, men jag var tvungen. Fick en känsla av att benen kommer enbart bära mig till hållplatsen och inte en meter längre. Bussen kom. Jag somnade och vaknade en minut innan jag skulle av. Märkligt.

Hursomhelst, så fick regnet en plats i mitt hjärta för två månader sedan. Det var egentligen bara detta jag skulle skriva om nu, men jag har tydligen så mycket att säga hela tiden. Jag och min dotter gick skogspromenaden medan Viggo spelade fotboll. Skymning, lampor lyste och regnet föll. Istället för att ta skydd fortsatte vi gå och vi blev ju naturligtvis blöta. Det var så mysigt. Inte ett ont ord om regnet eller "dåligt väder". Regn förstör ingenting. Det behövs för allt liv som växer. Eller hur? En vecka senare ser jag en bild på nätet: "Vissa människor känner regnet, vissa blir bara blöta". Då tänkte jag. Det är precis så det är. Precis så. Sedan gick det ett tag och mitt avslutande brev skulle skrivas. Där fick regnet en plats på ett annat sätt. Och idag läser jag att "regnet bara är ett problem tills du tar emot det". Låter lite flummig, eller hur? Men det är ju sant! Tänk så mycket gnäll det är över väder och vind, och allt annat för den delen också. Vardagliga saker som man inte uppskattar.  Du får lov att svära och skrika om det regnar i dagarna sju under din enda semestervecka. Det är mänskligt. En önskan man hade som inte slog in. Men alla andra regniga dagar då? Där det inte gör något egentligen om dropparna faller.....Viggo älskar när det regnar. "Man spelar bättre fotboll då, man blir inte så varm." I alla fall en liten människa som se regnet från den soliga sidan;)

Nu har jag boggat som aldrig förr, och vissa av er tror nog att jag blivit annorlunda, eller flummig, eller något...och vet ni vad? Det har jag! Det har jag faktiskt, och tänk vad tråkigt livet hade varit om du skulle vara exakt samma människa hela livet ut. Att inte ta till dig saker som förändrar andra saker, eller förbättrar vill jag nog säga istället. Ingen människa kommer någonsin att bli fulllärd eller klar!