När man går igenom vissa steg i livet, i sin egen utveckling, så blir det tyvärr så att det jag bloggar om är rätt så djupa, tunga grejer att läsa. Detta innebär att ni som vill läsa lite annan ytlig skit. Eller skit ska jag inte säga… för visst älskar jag inredning, smycken, kläder och bilder på snygga människor… men eftersom jag nu är fast besluten att förändra mitt liv till det bättre så kommer bloggen, under en tid, handla om en del som kanske inte passar alla. Detta är dels för att jag inte är rädd för att prata öppet om mina känslor, och dels för att den process jag går igenom har ett moment som kallas dagboksskrivande. Detta innebär att jag måste skriva ner så mycket som möjligt för att se min egen utveckling. Alla människor borde skriva. Det är nyttigt för alla. Även er som är fullkomligt nöjda med era liv. Dessutom känner jag en del som ligger i skilsmässa, är olyckliga i en tvåsamhet eller helt enkelt inte är så nöjda med ensamheten som blir efter ett uppbrott. Jag läser en fantastisk bok som heter ”När ett förhållande tar slut” och om jag bloggar så kan det alltid hjälpa någon vilsen själ att få lite struktur.

Idag kan jag med handen på hjärtat säga att jag inte lever i förnekelse längre, och när jag fortsätter att läsa så måste jag också acceptera att det är slut och det kan jag också säga att jag gjort. För att kunna acceptera tror jag att du behöver få ett avslut. Nu hade jag tur och fick precis ett sådant avslut som säkert många önskar. Därför tror jag att om du ska gå till din före detta partner och få ett avslut måste du också bli ”ren” i din tanke själv. Ska du skriva från hjärtat så skriv bara det som fick dig att faktiskt välja den personen, det fina ni haft eller det fina som kommer ifrån situationen som är, om du ser det. Annars tror jag att du ska vänta, för ingen blir lycklig av elakheter. Detta står inte i boken, men det hjälpte mig otroligt mycket. Acceptera, släpp taget.

Varning! Bara för att du bestigit första steget i den här processen så kommer inte smärtan att försvinna. Den måste du också acceptera. Om dina känslor inte dött så kommer smärtan att vara kvar. Så länge smärtan är där ska du INTE inleda ett nytt förhållande, utan du ska inleda förhållanden med vänner eller skrapa ihop dom du redan har till en grupp som stöttar dig igenom detta. Detta står mycket tydligt i boken, och därför har jag också varit tydlig med detta. Jag värderar detta väldigt högt! Boken säger också, till er som strular fram och tillbaka med exet, att man helst ska gå igenom hela den här processen även om det finns en tanke att gå tillbaka till varandra. För OM ni ska hitta varandra igen måste ni ändå gå igenom en förändring båda två. Annars hamnar ni i det gamla förhållandet igen. Processen innebär nämligen att man även inser det man själv inte bidrog med i relationen och man får en djupare insikt i vad ett förhållande faktiskt handlar om. Detta är inte mina ord, jag går själv efter en bok som jag tror på. Jag läser faktiskt flera böcker samtidigt just nu. Jag tror att den här boken inte bara hjälper dig igenom en kris utan får dig att bli en bättre partner än vad du var. Det är faktiskt så, hör och häpna, att det inte är enbart en persons fel att ett förhållande spricker. Så även om du tycker att du gjort allt, så fanns det säkert saker du kunde jobbat hårdare med eller tagit tag i tidigare. Det är lätt att vara efterklok, men nu är vi här för att lära oss bli bättre medmänniskor här på jorden och skapa ringar på vattnet. Eller hur?:)

Sista jag skriver idag är om barnen. Nu delade inte jag och den jag just nu tänker på några barn. Om det är positivt eller negativt låter jag vara osagt, men jag har gått igenom en skilsmässa där två barn kommit i kläm och när jag läser är det så skönt att se att jag gjorde rätt på ett plan i alla fall. Jag förklarade tiotusen gånger för barnen att skilsmässan är de vuxnas fel och inte barnens, och dessutom ÄR äktenskapet över och vi kommer inte att bli tillsammans igen. Dessa två saker måste man älta och älta. Min son har haft svårast att acceptera. Mycket, mycket vanligt. Det jag läste var också att barn ofta använder manipulativa metoder för att få mamma och pappa att se varandra igen. Det kan vara metoder som är indirekta och inte direkta. Det kan jag också skriva under på. Barn är lite smartare än vad man tror. I detta har jag varit mer beskyddande än rak. Jag har inte direkt brytt mig om metoderna som faktiskt pågått under mitt tak. Barn är barn och detta är så det är, men jag skulle varit mer tydlig och rak i just den biten. Det tar jag med mig i min lilla ryggsäck. Föräldrarna blir ”klara” med skilsmässan långt innan barnen blir det. Denna process går jag igenom både för mitt spruckna äktenskap, som jag faktiskt inte bearbetat ordentligt, och för den relation jag inledde därefter. Att den sistnämnda skulle vara en språngbräda, det tycker jag inte om. Det är psykologens ord, inte mina, kommer aldrig att vara heller. Enligt min mening så finner man inte kärleken i en språngbräda. Man ska vara försiktig med ord som kan vara nedlåtande. Även om förhållandet inte höll så har säkerligen personen gett dig något mer än ett språng från en tidigare relation, eller? Då har personen betytt något för dig, och det är något som är värt att spara.

See the great thing in life!

Paola

..... som ingen annan i hela världen riktigt förstår. Det tror vi i alla fall. För ingen liksom skrattar när vi skrattar. Det är ibland lite så att man skäms, och då skrattar vi ju ännu mer.... så det blir liksom inte alltid så bra. Sedan kan vi ju tillägga att jag är 35 och hon 40. Det blir liksom inte barnsligare än såhär.

Hon är ju en sån där som känner av mig. Hon kan se på mig direkt när jag liksom tappar det lite i dessa tider, men jag hinner liksom inte ens bli lite deppig förrän hon råkar, och då menar jag råkar, säga något som är så sjukt roligt att jag står sådär ni vet och bara gapar för skrattet kommer inte ens ut. Man liksom viker sig, och så viker hon sig också. Där är två ihopvikta lärare inne på Karlstad Universitet och folk liksom bara tittar. Undrar gör dom säkert också.

För att ni ska förstå vilken torr humor vi har ska jag ge några exempel. 

Jag vaknar av att ett sms dimper ner i min telefon exakt kl 5.43 på morgonen. (Folk har liksom inte riktigt koll på när det är okej att skicka sms) ... Hursomhelst vaknar både jag och Anna denna tid och jag känner att jag måste gå på toaletten. För att inte behöva vakna till liv så vägrar jag tända lampan. Jag mumlar lite för mig själv därinne att det inte är så bra att vägra tända lampan för jag hittar ju inte kranen då. Då säger Anna.

- Vadå? Ska du tända julgranen?

Bara en sån här liten kommentar gör så att vi båda gapskrattar. Det är ju inte ens roligt för många, men för oss är spelar sig en hel film upp i huvudet på oss om en julgran. och det är ju bara vi som fattar hur roligt det är.

Ett annat exempel är när vi har kemisäkerhet. En kurs som då ska examineras i olika kemiska experiment. Jag har då 4 olika behållare framför mig och i dessa ligger salt, socker, potatismjöl och bakpulver. Vi ska då, genom att blanda dessa med vätska kunna skilja på vad som är vad. Det är väl inte så svårt tänkte ju jag och stoppade helt enkelt ner fingret och smakade.

- Det där är ju potatismjöl och detta är ju då bakpulver.

En liten betydelsefull grej i Kemisäkerhet är ju faktiskt: SMAKA ALDRIG PÅ NÅGOT I LABBSALARNA.

Behöver väl inte säga att vi bröt ihop i ett skrattanfall och visade då vår mindre seriösa sida...

Eller varför inte när vi skulle kunna veta skillnaden på solceller och solfångare. Då tycker jag och Anna det är väldigt roligt med kommentarer som :

- Varför inte drömfångare?

- Eller hundfångare?

Efter dessa kommentarer kan ingen prata med oss för jag har tryckt in min scarf i munnen för att inte skratta för högt. Anna sitter i en stel ställning och tårarna rinner. Vi vet inte om vi borde lämna salen vid detta tillfälle. Vi sitter kvar och den stackars läraren som vi kallar "Tomten" ser lite smått stressad ut.

Inne i Pressbyrån säger Anna att jag är för smal och behöver godis. Jag är inte det minsta sugen och kollar istället på tidningar. Hon plockar en stor påse godis och tar en dricka. Då skriker jag plötsligt rakt ut:

- Jag har ett brustet hjärta! Och nu får jag inte heller en bebis! och titta. Godisarna här! Två ringar! Vet du vad det betyyyyder eller?

Samtidigt himlar Anna med ögonen och säger till kassörskan:

- Det blev fasligt dyrt det här.

Sedan bryter vi ihop, men måste kväva detta, för att kassörskan tycker inte det är minsta roligt. Men Anna har ju egentligen behövt att gå på toaletten ett tag så hon hon säger bara:

- Om du undrar varför jag går som en fotomodell så behöver jag liksom en toalett.

Ni förstår inte vilken rolig scen detta var, och om ni sett detta så hade ni kanske tyckt att vi var två idioter.

En otroligt söt servitör i 25-årsåldern tog vår beställning på en restaurang. Han undrade vad jag vill dricka.

- En öl, den största ölen du har, gärna en spann. Eller en hink. Jag har ett krossat hjärta se du.

Något stressad försvinner han och Anna bara gapskrattar. Ingen annan än vi gapskrattar. Och såhär håller det liksom på.

Vi var nära att sudda ut en uträkning för kemisterna som antagligen hade tagit en hel dag att skriva på tavlan, Anna var lite sugen på att stjäla en bil som samlat alla löv på gräsmattan. När vi inte hade någon täckning på telefonerna på tågresan undrade vi om inte någon kunde måla en teckning, för att vi helt enkelt ville ha lite täckning. Att tågvärden i sin tur sträcker upp armarna irriterat och säger att vi tror på övermakter, Statsminister Reinfeldt och dessutom sedan skriker Allah! (flera gånger) blir vi ju inte lugnare av. Vi fick ju nästan en chock. Så roligt var det.

Men det som var allra roligast, när vi skrattade som allra längst. Till och med så länge att vi skämdes för hela tåget. Och vi kunde verkligen inte sluta. Det var när en liten flicka, ca 10 år, börjar läsa upp olika resmål för sin pappa. Antagligen något som stod i en tidning. Hon började liksom såhär:

- Pappa, vad tycker du är roligast? Bröllop i Kina?

- Nä

- Skördefest i Tibet?

- Ja...

- Flamencodans i Spanien?

- Nä...

- Vandring i Italien?

- Näää

- Skidåkning i Frankrike?

- Jaa

Och det tog ju aldrig slut. Då började vi liksom först skratta för att hon var så söt och pappan var ju så fantastisk för resmålen var ju ett trettiotal och han svarade verkligen på alla. Då kom ju jag och Anna på lite egna resmål som också var totalt meningslösa. Vi skrattade så att vi grät och fick gömma oss under våra jackor. Men varje gång vi lugnade ner oss fick någon av oss en fantastisk idé om vart vi kunde åka.

- Sandsilning i Sahara?

- Stenkastning i Härjedalen?

- Skosnörning i Madrid?

- Sälslakt i Mexico?

- Sängbäddning på Grönland?

- Isbjörnsjagning på Titanic?

- Myrjakt i Herrljunga?

- Fågelskådning i Antwerpen?

- Däckbyte i Värmland?

Vi hade så roligt åt detta. Nu när du läser blir det inte samma effekt, och troligen inte om du varit med heller. För denna humor är lite speciell. Vi har hur roligt som helst. Tack Anna för fantastiska dagar i Karlstad.

Kemist?

Anna på labb.

Dag 1

Känslan i kroppen ligger på snäppet bättre. Jag mår okej. Jag är trött. Jag var helt fokuserad på föreläsningen idag, men så hände något. Jag tappade fokus för en minut, somnade i soffan på jobbet!! Jag väger ingenting och jag äter precis nu i skrivande stund. Lite synd att man har en bikiniplatt mage mitt i hösten! Den här skulle jag ju haft till sommaren istället! :) Men jag har Siw. Jag har fantastiska Siw på mitt jobb som gör allt sådär klart för mig. Sorterar in mina tankar i rätt fack. Idag pratade hon om en planta, en planta som precis börjat växa har inte så starka rötter. Plantan måste ha näring och vårdas och vara försiktig så att den inte rycks upp ur jorden... men om ett tag så har plantan fått kraftiga rötter. Hon svarade egentligen på en fråga jag ställde, en fråga som jag varit lite rädd för. Men hon svarade så bra. Tack Siw för att du finns där med dina kloka svar när mina ben blir lite vingliga.

Paola, när jag hör dig resonera så förstår jag hur stark du egentligen är. Jag älskar att höra dig prata så. Du är verkligen mogen i ditt sätt att tänka….. Johan Ottosons ord till mig idag, och just idag kan jag hålla med honom.

Jag skrev ett brev. Ett långt. Mitt avslut till den man som jag håller varmast om hjärtat. Ett brev som jag bestämde mig för att läsa för honom. Första steget som jag måste ta mig över. Förnekelse: Du måste ta dig över tankarna att det inte kan hända dig. För det händer dig. Just precis nu lämnar han allt och går. Du måste acceptera att han lämnar och du måste inse att det är just dig han faktiskt lämnar. Han behöver detta. Du behöver det också men inte velat förstå. Om du inte förstår så lever du ditt liv i förnekelse och kan inte ta dig till nästa steg. Idag blev första steget uppnått. Idag är början på ett nytt kapitel i mitt liv. Han kommer inte vända tillbaka. Om han gör det så händer det inte idag och inte heller i morgon. Du måste släppa taget.

Jag skrev. Jag läste. Jag var modigast i världen. Jag gjorde det inte för honom. Jag gjorde det för mig. Jag vet att han lyssnade och det var så otroligt fint. Det var så fint att jag tar med mig just den stunden som ett av mina minnen som vi skapat tillsammans. När hör du att par går skilda vägar utan besvikelse? Utan ilska eller tomhet? Utan att vilja ha svar på frågor som man sedan önskat att man inte frågat. Vi struntade i det som bara gör oss illa. Vi frågade inte. Vi svarade inte. Vi bara var tillsammans en sista gång. Lyssnade och det var så himla fint. Detta var nödvändigt för mig för jag vill inte prata om honom på något annat sätt än den fantastiska människa han faktiskt är. Relationen vi hade, från och till, förändrade oss båda till något bättre än vi var. Den här relationen kan vara en välsignelse, eller en lektion. Det beror på hur man ser det. Den har lärt mig att inte känna mindre än såhär för någon. När någon ber om en plats i mitt hjärta igen ska det kännas såhär. Det här är vad det handlar om.

Jag tackade honom för att han tog sig tid, för allt jag lärt mig och för alla fina stunder. Jag skrev bara det som var bra. Det är så jag får det fina ur situationen. Det finns något gott i alla situationer. Även dom som gör lite ont. Jag tackade för alla minnen som gör oss till just oss.

Med detta vill säga till er alla som sitter fast i ett avslut som inte blev bra. Ett avslut som kanske inte ens blivit avslutat än. Det förgör dig. Du kommer sakta, sakta fyllas av ilska och bli bitter. Du kan inte äga en annan. För att hålla kärleken vid liv måste du falla, och falla igen, för den personen som du älskar. Om ni inte hela tiden tar vara på de små händelserna i vardagen som gör att du älskar den personen du faktiskt valt, så faller kärleken sönder. Det måste också vara ömsesidigt. Om bara en faller så håller det inte och därmed går tyvärr förhållandet sönder. Citat av Tomas Sjödin ”Kärlek vid första ögonkastet är inte svårt att förstå. Det är när två människor gått och tittat på varandra i fyrtio år som kärleken blir ett mirakel”. Det ligger mycket i det han säger. Hur ska du kunna hålla kärleken vid liv om du inte kan se ”det lilla” i vardagen? Istället går du igång på ilska och frustration. När ni går isär säger ni saker till varandra som ni aldrig trodde ni skulle säga. Två trasiga människor i en maktkamp som ingen vinner. Det finns bara förlorare. Till vilket pris då? Du har bara ett liv. Lev det så bra som du kan. Förgör inte varandra. Ingen vinner något på det.

Vi avslutade något idag som betytt mycket för mig. När jag körde därifrån, efter en lång varm kram,  så blev jag förvånad över att jag inte var ledsen. Att jag inte fick panik över att jag faktiskt släppt taget om något som gav mig så mycket. Han menar att jag skulle ha brutit upp själv om inte han sagt orden. Det säger han bara för att förklara något som han egentligen inte behöver förklara. Han är den som lämnar, men vill inte ta hela skulden själv. Normal reaktion. Han ville nog att jag skulle säga att han hade rätt. Det hade känts bättre för honom. Men han hade inte rätt. Jag är starkare, känner starkare, och hade förmodligen gett honom all tid han ville ha. Det var han själv som inte ville ha den tiden. Men det är något han får komma på själv. Han och många andra har ingen aning om vad de pratar om förrän man upplevt det som jag upplevt. Han har mycket lättare att släppa. Han vet hur man gör. Jag har inte den färdigheten även om jag ibland önskar att det var så. Vi alla är olika. Vi är vänner nu och jag är lycklig för det. Det finns ingen ånger, ingen ilska och ingen besvikelse mellan oss. Vi tycker om varandra otroligt mycket. När hans sista ord kommer ”Tack för att du är du” värker det lite och en tår faller, men jag är fortfarande mer lycklig just då än vad jag varit de sista månaderna.

Sedan vill jag inte verka kall, men till er som skriver saker, som menar något annat än faktiskt bara vänskapliga ord. Jag försökte vara tydlig innan, och jag vet att ni läser min blogg, för ni citerar saker jag skrivit. Jag svarar inte, och det är av en anledning. Jag är inte mottaglig för ord som vanligtvis smickrar. Ett hjärta som fått stryk blöder väldigt kraftigt och dessutom tar det tid att läka. Jag slutar inte leva, men den tid jag har vill jag lägga på vänner och mina barn, inget annat. Mitt hjärta är någon annanstans, och där kommer det kanske att vara ett bra tag. Det är ingen som vet vad som händer i framtiden. Jag har inte plats för någonting annat just nu och jag vill inte uppvaktad. Detta låter otrevligt men jag säger det ändå: Ge upp! Viktigaste personen i mitt liv är jag, sen kommer mina barn. Mår jag inte bra mår heller inte mina barn bra. Sedan kommer mina vänner och familj, sen kommer mitt jobb och allt vad det innebär. Ingen betydelsefull person förtjänar att komma längst ner på listan, och därför är jag inte den ni är intresserad av. Försök att respektera det jag säger. Tack för att ni förstår.

Paola