Nästa steg. Rädsla. Nu börjar det brännas. Tårar till tusen när jag gick igenom steget Förnekelse och att acceptera. När man sedan ska se in i sitt inre för att se om man ljuger för sig själv eller inte. Först då ska jag igenom nästa steg. Jag vet att det är över nu men är rädd för nästa steg. Snacka om rädsla för att gå in i steget Rädsla. Hur gör man? Räcker det inte med att acceptera. Svaret är tyvärr nej. Jag måste skriva ner det som skrämmer mig och ingenting av det som står i boken skrämmer mig särskilt mycket. Jag kommer på att mina rädslor inte är lika vanliga, eller något som är centralt. Enligt boken i alla fall.

Boken säger att du ofta har rädslor som att känna skam och misslyckande för att du blivit lämnad, vad alla andra ska säga, om vänner finns kvar, om du någonsin kommer att lita på en man igen, att känna dig galen och bli psykiskt sjuk, att någon ska ta dina barn ifrån dig, att den ekonomiska biten inte håller…. och så vidare. Det hjälpte inte mig särskilt mycket för jag är inte rädd för något av detta. Min självkänsla är inte i botten för att en människa av miljoner inte kände likadant. Jag har vänner. Jag pratar om mina känslor, jag känner mig inte sjuk. Bara ledsen. Jag tycker att boken borde ta upp rädslan om att se den man älskar vara med någon annan. Att då känna sig som bara ett litet minne, eller ännu värre. Att bli glömd. Bortglömd. Att man blir en tjej som man en gång ”hängde med” ett tag. Att bli betydelselös. Det måste ju vara en rädsla som många har, men de tar inte riktigt upp detta i boken. Hur kommer du att reagera när din kärlek hittar en ny kärlek?

Min rädsla är att se den där blicken som han hade när han såg på mig för första gången. När vi tittade på varandra och det bara hände. Den där kärleken som egentligen bara finns på film. När man bara vet att om jag inte får leva med honom, då dör jag. Känslan av att han känner precis samma sak och att man klarar livets alla hinder på grund av just detta. Nu ska jag då försöka bli vän med min rädsla. Istället informerar jag folk att jag inte vill ha någon information om det händer. Att hur mycket jag än frågar ska de inte svara. ”Paola, jag lovade dig att inte säga något alls”. Detta för att skydda mig från verkligheten. Nu ska jag alltså bli vän med tanken att det kommer att hända förr eller senare. Att någon annan tar mig plats och att detta ska vara naturligt. Detta är livet. Tyvärr säger min hjärna just nu ”Fuck this shit”. (Ursäkta ordvalet men jag är inte vän med rädslan ännu, jag är värsta ovän med den om jag ska vara ärlig). Jag är livrädd för att när den dagen kommer är det så definitivt på något sätt. Att hoppet är det sista som lämnar en människa vet vi, och när den dagen kommer lämnar det allra sista mig. Kommer jag någonsin att se på en annan på samma sätt som jag ser på honom? Om inte, ska jag utsätta en annan för en kärlek som inte är som denna? Det finns olika sätt att älska, säger andra. För mig finns det bara ett. Efter detta finns bara ett enda sätt. Det är ju såhär man ska känna när man väljer ett livsviktigt beslut. Men den synen hoppas jag ändras. Filmkärleken, den villkorlösa, är ju den mest mirakulösa, men också den farligaste. Jag hoppas på allvar att jag i framtiden kommer att se andra sätt att älska på. Annars kan jag väl lika gärna säga att jag kommer att leva ensam i hela mitt liv. Inte så upplyftande kanske.