Nu ska vi planera hur vi ska ha vårt pepparkakshus i år. Vi har två starka minnen kring just husen vi byggt. Eller tre. Det första minnet är från när jag var gift och vi bodde i huset. På övervåningen hade vi en särskild plats för årets hus, ett lite bord vid sidan. Detta år skulle ingen tomtefamilj bo i huset, utan en grisfamilj. Hela familjen gjorde en grisfamilj av marsipan. Vi färgade in den alldeles skär och hade små silverkulor till ögon. Mamma-gris och pappa-gris var lite större. De små blev rätt många. Det som hände var att familjen blev på ett mycket mystiskt sätt färre för var dag som gick. Till slut var det bara en mamma-gris och en halv pappa-gris kvar. Alla kultingar var borta... rymde en efter en.... Tror det var runt Lucia som vi ställde Viggo mot väggen. Försvaret var mycket uträknat och mycket sakligt. "Jag älskar marsipan, och jag kan inte hjälpa det."

Nästa pepparkakshus hade varit med om något mycket underligt. Detta år hade jag byggt det själv för att överraska barnen. (Jag vill noga påpeka att vi inte köper en färdig byggsats utan ritar egna hus). Jag var stolt och taket var väldigt tungt av allt godis. Jättefint! Det såg givetvis lite väl inbjudande ut för en liten pojkes kliande fingrar. När barnen kom innanför dörren sa jag att det var förbjudet att äta av huset under kommande vecka. Om de klarade av detta så kunde jag tänka mig att de kunde få äta det innan julafton. Det som hände är vi fortfarande inte överens om här hemma. Det blev ett mystiskt stort hål i taket. Liksom som om taket ramlat in, men själva virket som då i detta fall skulle finnas inuti huset, var spårlöst försvunnet. Viggo hade givetvis ingen aning hur detta skett, trots att han varit ensam hemma i 20 minuter denna dag. 

Tredje gången stod jag i köket och bakade alla delarna som skulle klistras samman med socker. Felet var att ingen del passade riktigt bra och det slutade med att jag var fullkomligt vansinnig. Min dåvarande pojkvän, som jobbar som hantverkare bland annat, fick bokstavligen släppa sitt jobb. Han åkte hem till mig och justerade vissa kanter och ritade upp resterande delar på bakpapper. Jag har något foto på Instagram där han står i arbetskläder med min pepparkaksvägg och försöker få ordning på den. Man kan bokstavligen säga att jag ringde in en hantverkare för att få ordning på bygget! Det året blev huset faktiskt extra fint. 

Min absoluta favoritdoft!

"Stella" 

Hej

Inlägget nedan (alltså det inlägg jag skrev innan detta) är lösenordsskyddat. Vill du ha lösenordet får du personligen be om det på Facebook eller skicka ett sms. Vissa saker skriver jag inte för allmänheten av olika anledningar. Ni som tidigare fått lösenordet kan använda det igen. 

Lägger nu till ytterligare en önskning på min lista till tomten. För ca 150 kr får du ett lack från Gwen Stefani by O.P.I Jag tror att det röda lacket, som jag hoppas ligger under min gran i år, heter "Red fingers & mistletoes". Så fantastiskt :) 

På morgonen, varenda dag denna vecka, har jag stirrat på klockan och tänkt "Nä, det är inte möjligt, för jag somnade ju precis". Jag är en sån där person som avskyr att gå upp på morgonen. Jag har ett sånt där megastort dubbel-duntäcke som förvandlar mig till en kåldolme varje natt. Vem vill lämna en sådan plats? Det är så mysigt med alla mina kuddar och detta gigantiska täcke. Det är så varmt och fluffigt. Slutar alltid med att jag snoozar lite förlänge och sedan blir morgonen inte alls sådär som man vill. The morning from hell. Fast det kunde ju varit ännu värre, för jag har det rätt bra. :) 

Mina barn är väldigt noga med att komma i god tid till skolan så frukost, påklädning och tandborstning går av bara farten. Så smidigt att de oftast har tjugo minuter "dötid" innan bussen ska gå. Där sitter två harmoniska barn i soffan och jag springer runt med en kaffekopp och ropar "Har ni nycklar, mobiler och läxor i ordning? Meja, har du din padda? Viggo, har du lagt ner böckerna eller?". Jag får alltid tillbaka ett "Ja, mamma". Det är lyx. Glamour till och med. Om de av en händelse inte svarar på frågor... oftast för att något på TV:n intresserar mer, kan det hända att jag höjer rösten: "KAN NI VARA SÅ VÄNLIGA ATT SVARA PÅ FRÅGAN ELLER?" Här ser vi tydligt att bara för jag inte fått svar direkt så går min stress ut över barnen. Sedan kan vi också konstatera i detta läge att när jag höjer rösten så stirrar de på mig och säger "Men vi hörde inte. Måste du gapa?". Egentligen tänker de: "Är du fullkomligt galen? Vad är det för fel på dig?"

Nästa fråga är egentligen ingen fråga utan mer en order; "Ta en frukt i köket och stoppa ner den i väskan". Där är det dock ingen som lyssnar. Varför tar inte mina barn med sig frukt till skolan? Viggo smusslar ner ett par riskakor. (Fullständigt tomma på vitaminer tror jag). Meja tar ingenting. Men jag tänker inte börja diskutera detta. De är så himla smidiga på morgonen.

Den enda som stressar på morgonen är jag själv. Inte mina barn. Det är för att jag på allvar tror att jag kan snooza hur många gånger som helst för att jag bor nära mitt jobb. Ett av de små liven här hemma är ju ändå en tonåring nu, och jag har nog aldrig behövt tjata på att hon varken ska lägga sig eller gå upp på morgonen. Att hon inte tar med en frukt till skolan, det tänker jag inte tjata om. Jag har det nog väldigt bra. Riktigt bra vill jag nog påstå.

Mål: Gå upp när klockan ringer. 

Veckans dialog: 

Elev: Vilket är världens mäktigaste vapen?

Jag: Det måste vara kärnvapen.

Elev: Nä, det är kärlek och vänskap.

Det är i dessa små ögonblick som jag fattar att jag är på rätt ställe. 

4 tomater, hackade

1 liten rödlök, hackad

1 dl finhackad färsk basilika

100 g smulad fetaost

salt, svartpeppar

olivolja