Direktlänk till inlägg 10 juli 2016

Jag har aldrig sett så många ärr på en människa. Aldrig någonsin.

Av Paola Loderini - 10 juli 2016 23:12



Ska jag verkligen ta bilen idag? Nä, jag tar faktiskt bussen. Bussen går direkt in till stan på 12 minuter. Jag låter bilen stå och är en förväntansfull mamma som ska ta ut sin dotter på lunch. En dotter som inte varit hemma på 3 veckor. Jag längtar så att hjärtat nästan går sönder.

 

På bussen. En flicka i min dotters ålder. Kanske ett år äldre, kanske två. Hon följer ingenting med blicken. Ser rakt ut i vår värld med en tom blick. Trötta ögon. Rosa hörlurar. Håret slarvigt uppsatt. En vit blus som slutar precis innan armbågen. Hon döljer inte alla ärren på sina armar. Jag tror inte hon vill visa dem heller. Hon bryr sig helt enkelt inte längre.

 

Jag har aldrig sett så många ärr på en människa. Aldrig någonsin. Ärren täcker båda armarna ner till handlederna. Många är blekta, några röda. Tusen frågor. Hur länge har du mått så fruktansvärt dåligt? Hur förtvivlade är dina föräldrar? Har du föräldrar? Har du någon som du kan prata med? Hur många små äckliga skitungar har tryckt ner dig under din skolgång?  Hur många gånger ville du hellre dö än gå till skolan? Hur många lärare visste? Hur många lyssnade? Hur många människor har blundat? Hur mycket ångest har runnit under åren ifrån dina armar?

 

Hon går av vid Brunnsparken och jag borde kanske sagt något till henne. Jag borde kanske bara gett henne mitt nummer. Kanske hade hon tittat på mig med den där tomma blicken och tänkt ”Jag har aldrig litat på någon i hela mitt liv, varför skulle jag lita på dig?.” Jag får aldrig veta, för jag sa ingenting. Jag gjorde ingenting. Jag säger det igen. Jag har aldrig i sett så många ärr på en människa. Aldrig någonsin.

 

Jag hoppar av bussen och kontrasterna blir så påtagliga. Meja, snart 15 år. Vacker, glad och brunbränd. Hon har varit på språkresa. Sagolika Malta serverade minnen hon aldrig glömmer. Där får hon ett ännu större nätverk än hon redan har. Hon är så glad och slänger armarna om mig. ”Mamma, jag måste berätta!”. Hon berättar. Orden bubblar och vi skrattar. Hennes ögon glittrar av liv. Ett rikt och härligt liv. Så mycket kärlek som är så självklar. Till slut kan jag inte hålla mig:

 

”Meja, jag såg en flicka på bussen. I din ålder. Jag såg hennes armar. Jag har aldrig sett så många ärr på en människa. Aldrig någonsin.”

 

"Mamma, jag vet. Det finns många som mår dåligt. En tjej på Malta hade ett ärr på låret. Hon hade ristat in "lost". Hemskt."

 

En flicka sitter på en restaurang med sin mamma och äter lunch. Hon funderar på om hon ska köpa nya skor igen eller spara pengarna. Hon tar beslutet att köpa skor. En annan flicka går av en buss. Hennes armar har ingen levande hud kvar och blicken är tom.  Hon funderar på varför hon ens finns.

 

Två flickor. Två helt olika liv. 

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Paola Loderini - 30 augusti 2016 22:07

     Nu har jag ny bloggportal:        www.nouw.com/paooola ...

Av Paola Loderini - 29 augusti 2016 21:26

Kod för att importera min blogg till Nouw: 9926004046

Av Paola Loderini - 23 augusti 2016 21:20


  En förälder kom med ett armband och köttbullar på "köttbullens dag" idag.  En lyckligt lottad fröken! :)  Sötaste minsta köttbullarna.  ...

Av Paola Loderini - 23 augusti 2016 21:15


Presentation


En blogg, helt enkelt....

Fråga mig

48 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19 20
21
22
23
24
25 26 27
28
29
30
31
<<< Juli 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Paooola med Blogkeen
Följ Paooola med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se