Direktlänk till inlägg 25 januari 2012

Märit, den lilla hunden

Av Paola Loderini - 25 januari 2012 20:47

Det var en gång en solig dag, eller regnig dag,...kommer inte ihåg.... då min dåvarande man och mina två barn röstade emot mig vid frukostbordet. Vi skulle bli hundägare. Jag var ensam med min röst "nej" och därför blev det 3 mot 1 plus en farmor och speciellt farfar som tyckte "ja". 5 mot 1 då kan man säga....

Det blev åter en solig dag, eller en regnig... jag kommer inte ihåg.... då vi googlade på olika hundraser. Jag som då fick vänja mig vid tanken att ha en hund röstade på att få hem en Pumi. Vi kände en annan Pumi i området: Bosse, och vi alla tyckte att han var en så mjuk och gosig hund, och lite blyg också.... verkade lugn för att vara en vallhund. Min man ville dock ha en terrier, som också är en mycket aktiv hund. En terrier kunde vi få tag i ganska snabbt medan en Pumi får du liksom vänta på. Vi skulle få sätta upp oss på en kull i typ Norrland, eller nåt. Men när man googlar kan man ibland hitta fynd! Det blev en blandning på exakt dessa två raser, en mycket ovanlig blandning, och se så söt man kan se ut då..... Här är hon inte valp längre....

Då var det också så att Märit, som egentligen är döpt till Marit, men de ändrade sig till ett något roligare namn tycker jag, var en valp i en kull om ganska många hundar. Alla hundar bar namn som började med ett M: Måns, Melvin, My (som blev Myra för att hon var så liten), Melker....osv...Hon såg inte ut som de andra hundarna. Hon hade hår som stod rakt ut, och alldeles mjuk.... så mjuk som mjukaste fluffigaste fjädrar. Därför var hon den med lite charm tyckte vi. "Hon är ju ingen skönhet" säger ägaren, men vi tyckte ju hon var sötast. Vi borde dock ha blivit misstänksamma då hon aldrig blev sömnig som de andra valparna. När syskonen burrade ihop sig efter en timmes aktivt lekande fortsatte Märit att leka med de stora hundarna. Hm.... varför blir hon aldrig trött??

Min man, dåvarande, hade ringt innan och sagt att det var viktigt att hon hade en filt med sig där hon kände lukt från sin mamma, pappa och syskon när hon skulle få ett nytt hem. Därför hade hon sin lilla filt med sig och vi hade köpt en fin resebur i modell "valp" och allt vi behövde för att ta hand om det lilla knytet. Efter halva vägen började hon gråta. Hon grät och vi fick så ont i hjärtat att vi stannade omedelbart och rastade henne på en liten gräsplätt vi hittade. Redan där förstod jag nog, undermedvetet, att jag aldrig kommer att bli en bra hundägare. Hur kan man vara bestämd mot en sån där söt? Hur? Jag var så blödig för den här lille. Min man var mer bestämd, vilket gjorde att vi inte alltid var överens om hur den här lilla skulle skötas om.

Hon är en blandning av två väldigt aktiva hundar, och detta innebär också att hon är en stor hund i en liten kropp. Hon är egentligen inte rymningsbenägen, men otroligt nyfiken. Hon har noll vakt- eller jaktinstinkt vilket menas med att alla tjuvar i världen kunde komma hem till oss, och hon hade tyckt att det var fantastiskt med ännu en lekkamrat. Lite charmigt ändå. Hon har aldrig morrat.... någonsin... är inte det lite coolt... fast lite onormalt. Hon har tagit såna promenader så ni vet inte! Herregud vad man har fått skämmas!

Hon har varit hos polisen flertalet gånger. Hon hade då ingen bricka utan var chippad, ungefär som det piper om ett mjölkpaket i kassan på ICA kan polisen genom ett chip i nacken kolla vem som äger saken. De har ringt några gånger kan man väl säga.

Hon har blivit omhändertagen av en dam i färjelägret på Saltholmen. "Vem äger denna!" ropar damen. Inget svar...nähä... då bestämmer sig damen att ta med hunden till Styrsö och SEN ringa polisen.... När vi sedan ringer polisen och säger att Märit ännu en gång är på upptäcksfärd säger dom att den är upphittad men är på Styrsö. Klockan är väl då 18-19 på kvällen. Vi får numret till damen och min man ringer då damen och kollar om det är okej om Märit kan stanna över natten så tar vi egen båt och hämtar henne nästa dag....(hur kan man med att fråga detta?? Jag höll på att dö! Ändå blev detta en rätt cool historia som jag bär med mig hela livet!) Jag skämdes över att Märit då fick övernatta, för att vi på Saltholmen inte riktigt har lust att hämta vår hund (!) så jag gjorde en liten present til damen hemma. En flaska vin och lite kex. Damen hade inga problem att behålla hunden eftersom hon hade bett en granne om hundmat och tyckte om lite sällskap på kvällskvisten. Herregud! Jag skäms nästan när jag skriver detta. Min man fick hämta henne. Jag vägrade. Han tog båten över och sen var hon hemma igen.

Annat som hänt:

Hon hoppade på spårvagen på Saltholmen två gånger. Hon åkte dock inte iväg.

Hon hoppade på bussen in till stan en gång, och en passagerare märkte henne, annars hade hon åkt till Nordstan alldeles själv.

Hon smet på färjan till Donsö en gång och en lite stött kapten kom och ringde på dörren och sa att alla som åker till Donsö just nu undrar nog varför båten inte går när den ska.... pinsamt.

Damen som säljer biljetter och åkkort vid färjelägret är totalt vansinnig för vi kan inte räkna hur många gånger hon tagit hand om Märit.

Hon smet ett tag till samma vita hus inne vid tennisbanan på Ängholmen, för att första gången hon promenerade dit matade dom henne med köttbular. Jag tror att ägaren till det huset har ringt 4 gånger. Mata aldrig en hund som smitit hemifrån, för då kommer den liksom tillbaka.

En kväll vid 21-tiden var jag jätteorolig. Min man tog ena vägen och jag andra och jag tror vi gick en timma åt varsitt håll och ropade. Det ringde till slut i telefonen och ett par som åt middag på Värdshuset i Långedrag sa att en vovve satt och stirrade på dom. Då hade hon bricka med ett nummer man kunde ringa. Vi hade varit så oroliga att vi gått hemifrån utan koppel så vi lånade en tamp till en båt som fick ta hem hunden.

Detta är bara några få gånger hon varit på villovägar. Jag har varit jättearg, och jätteorolig, för en hund blir som ens barn. Nu har jag ingen kontakt med Märit längre. Det känns ju inte alls bra, men det är en historia för sig och jag har bestämt att bloggen ska vara så positiv som möjligt. Jag läser själv mina inlägg och de ska få mig att må bra, inte tvärtom. Jag kan väl säga att jag inte själv valt bort Märit. Det skulle jag aldrig göra.

Hon kommer i alla fall alltid att förbli min hund i hjärtat och jag kommer aldrig skaffa en ny. Det var min första och enda hund. Så får det vara. Jag saknar henne enormt mycket i alla fall, och det förstår nog alla ni som har eller haft en vovve. Det är ju en familjemedlem. En bebis som aldrig växer upp.... Men det är verkligen människans bästa vän.... Ett hästjobb, men man får tillbaka det med råge.

En vanlig kommentar på hundpromenaden är:

"Jag kan mycket om hundar, men vad är det där?? En sån ras har jag aldrig sett tidigare!"