Jag vill nog påstå att jag sköter mitt jobb fantastiskt bra. Jag är duktig på det jag gör. Det är jag. Jag kan till och med säga att jag har supernöjda föräldrar till mina elever och jag får deras bekräftelse hela tiden. Små sms och mejl som säger att jag är otrolig och verkligen lägger ned skäl och hjärta i deras barn. Från kontoret får jag höra att jag alltid är flexibel och att jag alltid ställer upp när det krisar, även om jag i stort sett inte sitter en minut på en hel dag i dessa sjukdomstider. "Du är så snäll och du vet alltid vad som är viktigt". Chefen tycker att jag gör ett hästjobb när det gäller att få elever att acceptera deras olikheter och få ihop en grupp som faktiskt idag är i stort sett konfliktfri. Eleverna respekterar mig och framförallt varann, och de får givetvis i gengäld min respekt tillbaka. Jag tycker att mitt jobb är roligt, givande och framförallt utvecklas jag själv hela tiden.

Problemet är att när det fattas 3 stycken lärare i ett arbetslag så faller alltihop. Det faller om inte jag och övriga ställer upp, även efter arbetstiden gått ut. Så är det. Så är det säkerligen på alla andra jobb också. kruxet är ju att om en lärare inte dyker upp och eleverna endast är 11 år så har du inte rätten att skicka hem dom och du kan heller inte vara på samma ställe samtidigt. Vikarie då? Jo, tack... dom finns, men de är inte tillräckligt många. Då blir det ofta så att när man blir tillfrågad... för det blir jag... jag blir inte tillsagd, utan tillfrågad, och då känner man ju ett ansvar för eleverna, eftersom de är "mina", och detta innebär ju att man vänder lite in och ut på sig själv för att alla andra ska ha det bra och ingen ska få panik. Dessa tre dagarna som varit har jag gått på knäna. Det handlar inte om "övertiden" som du aldrig kan få ut, utan det handlar om hur intensiva timmarna är när du väl är på jobbet. Jag tittade på klockan 7.55 idag. Nästa gång jag tittade höll jag på att bli inlarmad ihop med en förälder (utvecklingssamtal) eftersom klockan var 17.00 Så fort går det. Hur många andetag tog jag däremellan? Två? Kanske Andades jag en gång mellan pepparkakan jag tog till lunch och kaffet jag drack småjoggande till svenskalektionen...Så kan det vara.... jo tack.

Jag är den där typiska människan som gör allt och lite till när jag känner mig uppskattad. En klapp på axeln och jag jobbar gratis. Jo, jag överdriver inte. Så är det. Vad handlar det om egentligen....Bekräftelsebehov? Ja, kanske... eller att jag ser skolan som ett företag och föräldrarna är kunder som investerar sina barn i vår skola om den är bra? Jo, det också... du har ju rätt att söka vilken skola du vill och du kan även flytta ditt barn lite hur du vill också. Vi har ett fasligt tryck på vår skola och det innebär ju faktiskt att vi gör saker som är bra. Nu kom den där klappen på axeln igen.... Vi är bra! Det är dokumenterat i några papper någonstans...

Summa summarum: Jag förändrar´och förbättrar något varje dag, och ingen dag är den andra lik. Jag tycker det är vansinnigt roligt att vara med eleverna. Speciellt mina som har världens humor och verkligen ser till att ingen står utanför gruppen. Jag skrattar väldigt mycket på jobbet...... sen går man till banken och undrar hur det går med pension och sådant när man blir gammal.... Hm... När man vigt sitt liv åt att skapa vår framtid och verkligen jobbat i stort sett dygnet runt för att nå alla mål... så sitter bankmannen och skakar på huvudet och undrar vad jag ska leva på sen.... Det där kan jag känna,.... är fan inte rättvist.

Vill passa på att säga till min kollega Lovisa som befinner sig i Egypten just nu: Jag saknar dig! Det är inte lika roligt utan dig och hur fan ska jag klara mig när du flyttar till Stockholm har du tänk. Chokladkalendern jag fick har jag redan ätit upp! Det gjorde jag första dagen. Jag var så deppig! ;) Kom tillbaka! NU!!!

Puss och kram!

 

Cecilia Larsson

5 december 2012 21:06

Allt du skriver är så sant, så bra, så viktigt och så jäkla orättvist. Varför får vi inte betalt för det viktiga och fantastiska arbete vi gör!? Varför nöjer vi oss med en klapp på axeln?
Vilken jävla tur för alla att just VI finns!!!

Paola Loderini

8 december 2012 17:39

Men visst är det så... vi är såna där människor som det växer vingar på sedan.... ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Nu har jag ny bloggportal:        www.nouw.com/paooola ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 9926004046

  En förälder kom med ett armband och köttbullar på "köttbullens dag" idag.  En lyckligt lottad fröken! :)  Sötaste minsta köttbullarna.  ...