Vill bara säga tack till alla som förgyllde min kväll i lördags. Tack Otto för outstanding middag. Duktig på att laga mat... och dessutom kan du gitarrsolot i Sanitarium - Metallica. Det trodde jag faktiskt inte. Erkänn att du övat så att svetten runnit!? ;)  Jag hade så jäkla kul och det blev många gapskratt! Sara! Du är totalt galen. Tur att jag hittade dig! Stackars människor som träffade oss framåt småtimmarna. Censur på det eller? ......... troligen.

Dagen efter hade jag ju lovat min plugg-partner Anna att skriva en didaktisk mindre uppsats och det var inte förhandlingsbart, även om jag kom dit nästan tre timmar försent. Vi fick till det ganska bra i alla fall. Annas hem är mitt andra hem. Jag ingår liksom i deras familj. Har inte frågat. Har bara krypit in på ett sånt där magnifikt sätt att de liksom inte har något val. Martin, Annas man, säger "välkommer hem" när jag kommer. För ganska många år sedan slutade jag till och med att knacka på dörren. Jag går bara rätt in. Så e de!! Går inte att ta tillbaka. Jag är liksom en i familjen. Vilket dom vill eller inte.

Kram och Natti!

Nä men det var ju sähär att mina kära elever hade tjänat ihop så väldans mycket pengar under dessa tre (vissa till och med fyra) år jag haft den lyckan att få vara delaktig. Vi skulle åka till Danmark med allihop och dessutom skulle 10 föräldrar också med. Galet roliga föräldrar är det också. Lucky me! The Reef i Fredrikshamn blev det och allt gick enligt planerna.

Jag och en mamma tänkte att vi tar ju en sån där dubbelring och åker. Mina elever tyckte att vi skulle ha lite mer fart än vad vi automatiskt får, så de puttade oss lite för hårt. Vi gjorde en sån där vurpa som bara kan ses på film i vanliga fall. Min ena lins i ögat hoppade ut.. men det var ju tyvärr inte det enda som hoppade ut. Min överdel på bikinin satt inte riktigt där den skulle när vi landade och innan jag fattade detta hade jag blottat det ena framför en av papporna som stod nedanför. Jag tackar övre makter för att det inte var några elever där just då. Det blev ju så pinsamt att jag inte kunde göra annat än att gapskratta. "Sånt som händer" tyckte pappan och skrattade han också. Det är väl en väldans tur att man har fått lättsamma föräldrar till den här gruppen. Denna vurpa kommer jag att minnas för all framtid. Snacket går liksom.

Jag hade i alla fall vansinnigt kul och jag är oerhört tacksam för att jag just nu har världens bästa jobb:)

Fröken Paola