Året var 2005 då en liten kille, alldeles oskyldig, eller näst intill, byggde ett sandslott med sin mamma på en fantastisk ö i Karibien. Det var då.... Nu är han på sitt 8:e år och mamman tänker "Vad hände"? Hur kan någon så liten bli så stor? Hur kan någon så liten bli ett mattegeni? Hur kan någon så liten bli världsbäst på att få mamman att gå i taket? Hur kan någon så liten bli en person som inte riktigt går den vägen mamman vill? Hur kan någon så lite bli så stor och vara så fruktansvärt saknad när det bara var 3 dagar sedan vi sågs sist? Det är väldigt tyst här idag...

Ingen mamma eller pappa blir lycklig av att befinna sig i ett otillräckligt förhållande. Inga barn ska heller inte behöva gå igenom en vidrig skilsmässa.... En ond cirkel.... Finns liksom ingen lösning.

Såg precis Grey´s på TV och den gyllene kommentaren var "Du har gjort något fruktansvärt, men är ingen fruktansvärd människa".... Ja, men om man hela tiden gör fruktansvärda saker så kanske det inte håller? Om man inte lär sig att man inte ska göra om det. Om man fortsätter att vara arg och spyr ut samma saker om och om igen... om man tror att man kommer lite längre med att vara lite mer elak. Är man inte en fruktansvärd människa då? Är det inte meningen att man ska lära sig av misstag. Jo, det tror vi alla. Men om man inte inser att man gör misstag? Om man tror att man är felfri?  

Man kan vara så sårad och kränkt att man handlar på ett felaktigt sätt. Det har jag lärt mig, och det förstår jag... frågan är hur länge man kan gömma sig bakom det. Kan någon tala om det för mig. Tack.

Jag pratade med en kvinna idag som tror att hon vill separera.... för att få tänka... för att förstå om det är mannen hon vill ha eller om det är bekvämligheten hon har fastnat i. Hon frågade mig. Jag sa att jag är allt annat än en expert på detta område, men en sak vet jag: Åt helvete med att flytta och tänka. Tänk när ni bor under samma tak. För det jag kan försäkra dig om är att ju längre tiden går desto mer troligt är att du faktiskt glömmer varför du en gång föll för din man. Det är så hemskt och så fruktansvärt, men tiden isär gör att vägen tillbaka är svårare än vägen att leva själv. Det enda du tänker på att är du slipper alla problem ni hade när ni bodde ihop, och hur lätt det är att inte behöva höra vissa saker eller se vissa saker som gjorde dig arg, besviken eller ledsen. Livet isär blir därför mer behagligt, och man orkar därför inte kämpa. Om du tror att du kommer att kämpa när ni är isär kan jag lova dig att det enda ni gör är att försöka reda ut vems fel det är att ni faktiskt separerade. Du blir ännu mer arg och vill ännu mindre försöka. Jag tror inte att man ska separera från någon för att tänka. Det är att gräva sin egen grav.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Nu har jag ny bloggportal:        www.nouw.com/paooola ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 9926004046

  En förälder kom med ett armband och köttbullar på "köttbullens dag" idag.  En lyckligt lottad fröken! :)  Sötaste minsta köttbullarna.  ...