Direktlänk till inlägg 5 januari 2014

My kids

Av Paola Loderini - 5 januari 2014 23:11

Jag har inget trevligt att berätta för det jag gör just nu inte är särskilt trevligt.... Ni kanske vill veta något om kolets kretslopp eller vad ett ekosystem är? Nähä inte det... för det är vad jag gjort de senaste timmarna här. Kul liv. Kul söndag. Mina sovtider har varit totalt katastrofala, men jag har ändå ätit en massa mat och sprungit i skogen. Enbart för att inte mitt italienska temperament ska ta över här hemma. Mina barn har anpassat sig till mina studier. "Nu är det ingen idé att prata med mamma, för hon hör inget och ser inget ändå". Söta

Mina barn. Fantastiska på sista tiden. Meja är av någon anledning så full av energi och påhittig. Sedan att hon tjatar om att vi ska ha en katt varenda dag är väl sådär stimulerande. Hon har fortfarande inte fattat att jag inte tänker ha en katt. Dessutom bor hon här varannan vecka, så vem ska ta hand om katten när hon inte är här. Jo, det kan man väl räkna ut med någon enstaka hjärncell. Inga fler djur. Nu är vår familj djurfri. Även om pedagogiken säger att barn ska ha djur så är det ett nej. Hamstrarna är borta och hunden är hos hennes pappa. Där kan pedagogiken blomstra. Jag säger nej och that´s it.

Så har vi Viggo. Satt och smygtittade på honom förut. Vuxit och blivit stor. Jag har visserligen blivit stenhård, och det finns liksom inte så mycket utrymme för att tänja på gränserna då. Gränserna sitter och så är det. Han är minst, 6 år vid separationen, idag 9. Har haft svårast att acceptera att pappa och mamma inte lever ihop,och ännu svårare att acceptera att mamma gick vidare. Han har fått leva lite friare än vad han borde fått, på grund av mitt dåliga samvete. Detta har han ju utnyttjat till max kan jag ju säga också när jag ändå håller på. Där grävde jag väl min egen grav kan jag ju tala om. Mitt fel alltihop. Men det gick att vända. Vi har diskussioner och han blir arg, men inte alls på samma sätt som tidigare. Jag har väl alltid vetat att barn mår bra av tydliga gränser, och jag har inte levt som jag lär där. Han mår bra, och det gör jag också:)

När man ska städa upp i sitt inre måsta man också titta lite på sitt yttre. Barnen är mitt yttre men mitt inre styr dom. Hur ser det ut´? Vad vill jag förändra och vad måste vi som familj förändra? Jag tänker inte ha en massa onödig skit som hänger på mina axlar. Jag tänker städa där det behövs städas. Idag fick jag städa upp i en väns inre, eller hjälpa till att städa lite. Hon är mitt yttre, men påverkar mitt inre givetvis.

Jag tror att jag borde skriva en bok när jag kommer på sånt här! ;) Någon gång ska det bli en bok av allt jag lärt mig på min inre resa. Jag blandar fyra olika processer i en nu. Helt galet. En annan vän ringde idag och frågade om jag typ "läxar upp mig själv" när jag håller på såhär. (Han läser min blogg)... Och ja, det gör jag nog. Liksom ger mig själv en knuff i rätt riktning. Sedan tycker han att jag kan vara lite hård mot mig själv i vissa lägen. Att jag typ blir skitförbannad bara för att jag känner något jag inte vill känna, eller gör något som jag inte vill göra. Håller nog med honom där. Jag tillåter mig kanske inte att göra så många "snedsteg" just nu... men det kommer när jag hittat balans. Nu går jag "all in".

Jag ska egentligen skriva fortsättning på steget "självaktning", men jag tyckte att det räckte att rabbla upp saker som man gillar hos sig själv. De övriga stegen inom detta område är mer till för de människor som gömmer sig hemma och på riktigt tror att de inte är kapabla att hitta ut till vänner och kärlek. Det var ganska så mycket och ganska så tungt, och jag befinner mig inte där alls, så jag tänker inte lägga någon energi på detta. Mycket psykologsnack. Om ni som föjer processen absolut måste veta så skriv till mig så kan jag berätta i stora drag. Bästa medicinen är väl att tacka ja till allt som är kul. Skratta! Så gjorde jag.