De sista två månaderna har väl varit allt annat än trevliga, men nu kan jag nog ärligt säga att jag skrattar från hjärtat och själen. Vissa dagar har jag trott på allvar att den där känslan man har när man skrattar så mycket så att man inte kan andas, att den inte existerade längre. Att man inte skulle kunna skratta så hysteriskt åt någonting igen, för att det fortfarande sitter in tagg i själen som inte vill lossna. Men så är det inte och ingen blev gladare än jag. När någon påpekar "Du skrattar som du brukar igen, jag ser det i dina ögon" utan att man ens tänkt på det gör ju att man vaknar lite. Det är faktiskt så att jag har saknat mitt eget smile en tid, men nu tror jag faktiskt att det kommit tillbaka för att stanna.

När Otto var här förut, en av mina närmaste vänner får jag väl skriva, annars tror folk att jag dejtar honom också. Då sprang han runt här med Viggos pilbåge och pistoler och hotade oss övriga i familjen. Min humor, och hans, i ett nötskal. Jag bryter liksom ihop av sånt där. Slutade med att Viggo bad Otto att fria till mig. Sedan tyckte Viggo att bara för att han i alla fall försökt få in Otto i familjen (Det vill alla mina vänners ungar också kan jag ju tala om) så skulle han få vara vaken en timma till. Men tyvärr funkar det liksom inte så. Otto är en sån som alla ungar älskar, och jag älskar honom för att han får mig att gapskratta! Han är världens mest underbara människa, och han är singel kan jag säga också... Är det nu jag ska skriva ut hans telefonnummer här på bloggen?... ha ha... han hade dödat mig, så det kan jag inte. Men jag vill gärna. Han kommer att bli världens bästa pappa i alla fall. All kärlek och lycka till dig min vän!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Nu har jag ny bloggportal:        www.nouw.com/paooola ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 9926004046

  En förälder kom med ett armband och köttbullar på "köttbullens dag" idag.  En lyckligt lottad fröken! :)  Sötaste minsta köttbullarna.  ...