Jag hade Linda, Jocke och Otto här på tacomiddag i fredags. Med tillhörande barn. När gästerna hade gått hem ringde killen som jag skulle träffa på lördag kväll. Detta samtal blev lite… ja vad ska jag kalla det…lite ”luddigt”. Förstod liksom inte mycket av vad han egentligen ville komma fram till, men jag analyserade inte så mycket, utan tänkte ”Ja, han är ute med sina vänner, och det blev kanske en droppe mer än vad det skulle bli. Gulligt att ringa, vad det nu var han skulle säga?”.

Lördagen kom, och jag lämnade barnen till deras pappa för att de skulle ta ett flyg till Italien på eftermiddagen, och spenderade sedan några timmar på Carros salong. Hade glömt min telefon hemma, vilket var en befriande känsla. Jag borde vara mer ”icke-anträffbar”. Körde sedan Carro till sin bil som befann sig hos hennes äldsta dotter på andra sidan stan, och åkte sedan hem. Missade samtal och sms från höger och vänster, men inte från kvällens dejt… konstigt. Skickade ett sms och frågade om planerna var ändrade, men fick då inget svar. Klockan 19 tröttnade jag och tyckte då att Otto minsann istället fick förgylla min kväll. Tänker liksom inte sitta och vänta vid en telefon. Otto kom och hämtade mig, vi handlade lite mat och drog hem till honom. Jag var uppklädd givetvis, eftersom man aldrig vet vad som händer. Detta innebar att jag hade ett par stövlar som enbart passar till sena kvällar och nätter, och absolut inte när det är dagsljus ute. (Återkommer om detta).

Hemma hos Otto lagade vi mat ihop och såg de sista delarna av melodifestivalen. Vi hade inte så bra koll på låtarna så vi hann bara konstatera att Sanna hade en ljuvlig röst och rätt pampig låt. Dessutom är hon skitsnygg. Martins låt ”När änglarna går hem” var ju faktiskt en schlagerlåt, tycker jag, och eftersom jag inte hört någon annan låt denna kväll fick jag helt enkelt rösta på dessa. Otto var mer intresserad om Sanna var gift eller om hon kunde tänka sig att komma hem till honom en stund.

När jag sitter där i Ottos soffa, och faktiskt säger ”Har jag blivit totalt dissad? Detta kan liksom inte hända mig” tycker Otto att jag ska hoppa ner från mina höga hästar och faktiskt inse att om människan inte ringer på hela dagen, när detta var bestämt, så är jag nog dissad och får helt enkelt leva med detta. Det tänker jag definitivt inte acceptera, utan man hör av sig om man är en normal människa och han kan flyga och fara om han vill. Då ringer telefonen. Klockan är över elva och jag undrar ju givetvis vad det är frågan om. Förklaringen var att hans mobil hade varit spårlöst försvunnen hela dagen tills han till slut fattade att den möjligtvis var kvar på ett ställe han besökt kvällen innan. Jag fick godta denna förklaring och dejten blev av, möjligtvis lite kortare än vad jag tänkt. Lite gulligt när jag får frågan "Jag förstår dig gumman, och hur arg är du på en skala?". Då fick det liksom bli så att jag fick ge mig. Söt den där killen :)

När klockan var 12 idag befann jag mig då inte hemma utan i stan, med dessa stövlar! Se nedan!

Detta funkar inte! Jag kan inte möta Otto på lunch i dessa stövlar. Vad ska folk tro? Lårhöga stövlar från Miss Sixty, kunde lika gärna heta ”Miss Sexy”. En del av skon är dessutom i lack och en stilettklack i krom! Då har jag en sån tur att 10 meter ifrån hans lägenhet ligger Kungspassagen, och där finns en av ingångarna till Nilsson Shoes, så jag behöver inte ens gå ut på Kungsgatan och visa mig. Det blev ingen ”Walk of shame”.  Inne på Nilsson säger jag bara ”Hjälp mig att bli anständig” och båda tjejerna tyckte att detta var väldans kul. (Även jag) Jag och de båda expediterna fixade fram (fnittrandes) en rad olika skor som var mer menade för en söndagsshopping med Otto än de nattklubbsskor jag hade på fötterna. Det tog 5 minuter och sedan var jag en ny människa igen. Kolla här!

Det enda som var lite mer komplicerat än vad jag trott var att jag i stort sett var blind för allt som var mer än tre meter bort. Jag hade inga linser i ögonen. När vi senare satt på NK och åt frågade Otto vad jag beställt att äta, kunde jag inte svara för jag kunde inte se menyn. Halvblind strosade jag sedan runt på stan. Tappade jag bort Otto i någon butik fick han ropa och vifta med armarna så att jag skulle se honom. Egentligen har jag inte så mycket synfel, men det är en jäkla skillnad utan linser.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Nu har jag ny bloggportal:        www.nouw.com/paooola ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 9926004046

  En förälder kom med ett armband och köttbullar på "köttbullens dag" idag.  En lyckligt lottad fröken! :)  Sötaste minsta köttbullarna.  ...