Alla inlägg under september 2013

Av Paola Loderini - 11 september 2013 08:52

Av Paola Loderini - 11 september 2013 08:51

Av Paola Loderini - 9 september 2013 19:23


Min lilla Meja, som nu är hemma hos sin pappa, har feber och ont i halsen. Jag har egentligen varit golvad hela helgen, men har ändå stått på benen för att kunna ta hand om allt och alla. Mer som en sombie. Viggo blev frisk lagom till att i alla fall gå på biodejt med Nova i går. Det var ju himla bra. Strålande väder hela helgen och jag har haft jeans för att inte frysa ihjäl. Ja, såna här tider får jag väl ändå tycka lite synd om mig själv? Eller? 


I alla fall så satt jag i nästan två timmar och pratade med världens bästa Carro igår, när Viggo för första gången gick in på en bio själv. Vi hittade ett café i närheten och jag fick världens energi. Carro har ett tänk som inte många jag känner har. Hon har liksom vänt hela sitt liv så att det inre får lugn och ro. Lägger negativa saker bakom sig. Stressar inte för att andra ska må bra. Tänker hela tiden på sitt inre. Hon har det hur bra som helst i sitt liv. Ändå är hon trebarnsmamma, egen företagare och sambo. Och mormor! Världens snyggaste mormor har vi ju alla kommit fram till. Saken är den att jag lärde mig så mycket av bara ett samtal med henne. Hon borde ju bli en livscoach. Jag vill vara där hon är. Kunna se från miljoner olika perspektiv. Enbart fokusera på det som får mig att må bra. Planera in saker som är viktiga. Bra mat och lagon träning. Få in goda sovvanor och dessutom vara 100 procent ärlig i sina relationer till alla männsikor runtomkring. Att våga visa sig sårbar men ändå stå fast vid det jag tycker är viktigt. Att inte säga att folk har fel, utan helt enkelt tänka att det finns anledningar till att folk gör och säger dåliga saker. Att försöka se "de vet inte bättre just nu" och även kunna acceptera att männsikor kanske aldrig "vet bättre än såhär". Du kan inte förändra någon. Du kan bara förändra dig själv.


Jag hamnade i en lite konflikt med en kollega. Egentligen inte en kollega utan en person som befinner sig under samma tak i skolan. Han gjorde precis allt för att sätta käppar i hjulet för mig (mina elever) som planerade en viss händelse där vi behövde en lokal. Lite "lilla du, kom inte här och tro att det kommer att fungera utan att du talat med oss... och dessutom...bla bla bla.. och bla bla bla..." med armarna i kors. I vanliga fall skulle jag bli väldigt arg. Säga saker som jag kanske inte hade ångrat men velat säga på annat sätt. Jag andades tre andetag... sa väldigt pedagogiskt: Jag förstår att du ser det så, och jag ser det annorlunda. Det kanske är bäst att vi pratar med honom som bokat lokalen för oss, så kanske vi kan reda ut detta....".... Egentligen ville jag ju säga: "Är du chef över en allmän lokal eller?? Vad är ditt problem egentligen?! Kan du tagga ner?".... men hör och häpna! Det gjorde jag inte! Att jag var så arg så jag kokade och eleverna frågade två gånger om jag mådde bra, det hör inte hit. Jag klarade av att inte explodera, och jag växte så mycket att jag var bara tvungen att berätta om mitt framsteg. Att jag nu faktiskt inte befinner mig i en konflikt på grund av mitt humör, utan att jag faktiskt vann. Jag gick därifrån, och utåt sett såg det ut som jag var lugn och pedagogisk.


Sitter förresten fortfarande i Hovrätten. Fick nya papper idag till min mejl. Om motparten får välja ska jag krossas. Det som tydligen inte kommit fram är att jag redan varit krossad. Flera gånger, och faktiskt nästan hittat alla bitarna igen, och desstuom en stor burk lim. Jag har bara mig själv. Det är liskom bara jag mot världen. Tänk att jag är så väldans stark i vissa situationer, och ortoligt känslig i andra. Detta är något jag måste ta mig igenom själv, och när jag kommer ut på andra sidan, kommer jag att hitta den sista biten. Jag kommer att doppa biten i det sista som är kvar i limburken, och därefter påbörjar mitt liv på nytt. Ruta ett. Ingen människa ska någonsin kunna påverka mitt liv negativt, någonsin. Idag är därför början på mitt fantastiska liv! Den där sista biten är kvar, men jag startar mitt fantastiska liv idag ändå. Energitjuvar finns det gott om, men ingen ska få ta plats i mitt liv.


Take care!


---- och Anna Dahlberg... jag har typ en mijon böcker hemma som vi borde ha läst inom en vecka eller så... känn ingen stress, men när tycker du att vi ska bete oss som studenter? :) Jag känner lite att jag faktiskt känner igen det här... hm... undra om vi betett oss såhär förut?





Av Paola Loderini - 8 september 2013 22:26

Av Paola Loderini - 8 september 2013 10:06


Läste i Damernas Värld om Maskrosbarn. Barn som fått sin barndom totalt förstörda men ändå klarat sig. Klarat sig att ta sig ut ur missären och faktiskt skapa ett liv. Även om såren inte riktigt läker så har barnen blivit vuxna som fungerar i samhället idag. Dessa barn togs hand om myndigheter och placerades i andra familjer, så kallade fosterfamiljer. Familjer som har i uppdrag att fostra ett barn på bästa sätt. Dessa familjer fick då en ersättning varje månad för att de då skulle fungera som en ny vuxen, med hög moral och ansvarskänsla. Min morbror och hans fru blev sådana fosterföräldrar. De har så mycket kärlek att ge, även om de vid den tiden hade två egna barn hemma i skolåldern. De tog hand om två små barn från ett trasigt hem. En av dem är idag 18 år och den enda som fortfarande bor hemma. Tack vare hennes nya familj är hon snart klar med skolan: djurvårdare. Men så fanns det också de fosterfamiljer som inte var som dom. Inte hade någon kärlek att ge, men kunde inte motstå den där extra pengen på kontot....


De intervjuar en person som blev hämtad av myndigheterna. Mamman och pappan var missbrukare och döda. Gammelmorfar vare en mycket snäll men alkoliserad man. Hon bodde först med honom, och lärde sig skriva, räkna och läsa. Myndigheterna tyckte inte att denne man var lämplig. Hon blev då förflyttad till en fosterfamilj. Hon kan idag inte gå in i ett badrum med 70-talsinredning på grund av att hon blivit slagen av sin fostermamma i ett badkar (lättare att få bort blodet) under halva sin uppväxt. Pappan slog aldrig, men tittade på. Han stod där, sa ingenting, gjorde ingenting. Hon fick sämre mat än övriga familjen, hon fick aldrig följa med på semester. Dagligen fick hon höra att hon skulle få flytta tillbaka till barnhemmet om de så ville. Det värsta var inte detta, utan när pappan plötsligt en dag, då hon var tolv år, slutade prata med henne. Behandlade henne som luft. Från en dag till en annan. När jag läser sånt här vill jag bara kräkas. Sjuka och elaka människor.


Det finns pengar att få för en helvetesuppväxt. För dessa maskorosbarn. Du kan söka pengar hos Ersättningsnämnden. Det är många som avstår för att det istället river upp såren som håller på att läka, eller åtminstone blivit ärr. De barn som varit omhändertagna mellan år 1920-1980 har rätt att söka ersättning. Kvinnan som intervjuades fick 250 000 kr. En droppe i havet kan man tycka, men hon ville krama ur något positivt av en fuktansvärd barndom. Hon hade rätt till den ersättningen. Den som söker ska veta att intervjuer och rapporter kommer att ske. Du måste öppna dig igen, även om du lagt det bakom dig. 2700 ansökningar har kommit in och 124 har fått ett ja. Kan också vara bra att veta. Sista ansökningsdag 31 december 2014.


Slutligen...


EN KÄRLEKSFULL VUXEN ÄR AVGÖRANDE

FÖR CHANSERNA ATT KLARA SIG


ETT MASKROSBARN: ETT BARN SOM HAR FÖRMÅGAN

ATT VÄXA DÄR INGET ANNAT VÄXER.

SOM EN MASKROS UR ASFALTEN....


MASKROSBARN ÄR OFTA BEGÅVADE

De tar vara på varje sekund av chans till att utveckla sig.

Som vuxna blir de ofta högpresterande.

De har ofta en drivkraft och försöker skapa en egen kontroll.


MASKROSBARN ÄR OFTA SOCIALA

De är lätta att ha att göra med och de försöker

ofta att få alla att må bra. De är omtyckta av sin omgivning.


.......OCH KREATIVA

De flyr in i böckernas världar. Skapar sig fantasivärldar för

att överleva, för att stå ut.....


Idag skänker vi en tanke till alla som varit eller är maskrosbarn.

Vi hoppas innerligt att dessa barn inom väldigt kort blir upptäckta och

omhändertagna av kärleksfulla familjer.









Av Paola Loderini - 7 september 2013 22:24



Jag gillar inte marsipan. Inte heller flädersmak. Det är verkligen inte gott.


Jag älskar att vara vältränad men jag avskyr vägen dit. Det är tråkigt helt enkelt.


Jag älskar dansk design. Day - Birger et Mikkelsen till exempel. Så snyggt alltihop.


Jag tycker inte att kvinnor ska bära platta herrskor. Fult mode. Mycket fult.


 



Jag äskar Dyberg/Kern... också danskt. Finaste vardagssmycken.


Jag vill ha en diamantring! Som glimmar ordentligt....


Jag vill resa till Dominikanska i 2 veckor, alldeles själv. Bara vila. Bli frisk.


Jag tänker färga mitt hår rött i oktober. Bokat tid. Ska bli höstig och snygg.



Jag har många vänner och är lyckligt lottad. Väldigt snälla vänner:)


Jag försöker säga tre positiva saker varje morgon. Framför spegeln.


Jag lyckas inte alltid säga tre positiva saker varje morgon. Jag glömmer.


 

Jag, Cissi och Mia

Grindstugan 30 aug. Arvingarna




och det bästa.... Viggo från sitt rum:


- Mamma, jag vill säga en sak.

- Vad är det?... Jag läser.

- Jag älskar dig!


Händer inte så ofta, men när det gör det så blir man ju så himla lycklig!







Av Paola Loderini - 7 september 2013 22:11

   Vansinnigt gott. En grön pesto-ost som du kan köpa i charken på Coop i Sisjön.

Riv över pasta eller ha den till olika sallader.


Av Paola Loderini - 7 september 2013 22:08

 

Presentation


En blogg, helt enkelt....

Fråga mig

48 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5
6
7 8
9
10
11
12
13 14
15
16
17 18
19
20 21 22
23
24
25
26
27
28 29
30
<<< September 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards