Direktlänk till inlägg 1 november 2013

Se andligheten på ditt eget sätt.

Av Paola Loderini - 1 november 2013 11:51

Det finns ord som skrämmer mig. Frälsning. Det är ett ord av många som jag liksom inte riktigt kan ta till mig. Det finns andra ord inom olika typer av andlighet som jag inte kan vara mottaglig för. Men vi kan se på saker och ting på ett sätt där vi själva skapar den tro vi vill ha. En tro kommer ofta i samband med en upplevelse som du inte kan råda över. När du är på botten och inte riktigt vet hur du ska ta dig upp. När vänner säger att du är fantastisk och måste träffa folk, att du måste se det positiva i livet. Saker som man alltid håller med om, men inte riktigt lyssnar på.

Jag väljer att tro på ödet, meningen med livet och att kärleken är den största kraften. Sedan att mina religiösa vänner säger att jag har alldeles rätt för att Gud är källan till all kärlek, eller att en katolik säger att Jesus är den som får mig att känna så. Det är inte så viktigt för mig. Inte just nu. Gud, Jesus, Kärlek, Magiska händelser, Änglar, Tecken … det spelar väl egentligen ingen roll? I ett modernt samhälle som detta tycker jag istället att vi ska vara tacksamma för att vi kommit dit där vi faktiskt tror på något som är lite högre än oss själva. Att det finns en mening med allt, även om händelsen gör så att du känner en smärta som ibland kan kännas oumbärlig. Att se tecken som visar vägen när du inte mår som du förtjänar. Det räcker för mig. Det som är tjusningen med att tänka som jag är att du tar det bästa av allt andligt som finns och sorterar bort det som inte berör dig. Du skapar en tro själv, för dig, och det är ju inte för någon annan du ska ha den. Om du väljer att sprida dina tankar som jag gör nu, eller behålla dem för dig själv….det handlar mer om ett syfte.

När jag var liten fick jag gåvan att skriva. Fick högsta betyg på mina inlämningar och jag skrev ner tankar och känslor varje dag. Jag skrev så mycket att min bästa vän ibland tyckte att jag var tråkig. Att jag kunde bryta en lek för att lägga mig på sängen med en dagbok. Tyvärr försvann alla mina dagböcker en dag då jag flyttade. De finns kanske kvar på en vind på Kungsgatan i Göteborg. Kanske är mitt syfte här i livet att göra det jag gör. Lära barn att skriva. När jag läser en bra berättelse som ett barn har skrivit kan jag titta in i barnets förväntansfulla ögon. Där står denna lilla person och bara väntar. Alldeles tyst för att få min bedömning. För att få reda på vad som var bra och vad vi ska jobba vidare med. Då brukar jag säga ”Detta var inte bra…… detta var fantastiskt”. Reaktionen är alltid den samma. Hela ansiktet skiner och denna lilla person springer iväg och pratar med kompisarna. Jag gör förändringar i världen varje dag. Varenda dag så bygger jag små stenar av lycka i små barn. Varenda minut jag lägger på ett barn har betydelse. Det är stunder som dessa som jag förstår varför jag blev lärare och varför jag tycker att skrivandet är så otroligt viktigt. Jag skrev inte ett känslomässigt ord på 12 år. Tro mig, jag försökte, jag fann inte ett ord värt att skriva. Jag var tom då. Men jag skriver nu. Nu har jag börjat drömma igen.