När det händer något bra, eller som idag. Något som jag gapskrattade åt, då tar jag fortfarande upp telefonen och vill ringa den där personen som jag liksom vill dela mina upplevelser med. För jag vet att han hade tyckt det var precis lika roligt. Det är väl det som jag kommer att sakna allra mest. Det där som alla söker. När man kan se på den andra och bara veta vilka tankar som far i hans huvud. Att man kan säga något och vänta i bara en sekund, och sedan förklara för att man vet med säkerhet exakt hur och vad han tänker. När man delar det där som är så in i helvete svårt att finna hos andra. När man bara vet allt utan att någon måste prata. Jag visste långt innan ”det är över” att var över. Det räckte med den tiondels sekund som han tittade på mig, den dagen jag skulle frakta en säng till andra sidan Göteborg. Vi skulle göra detta tillsammans. Blicken var inte densamma, den var främmande. Han visste att jag också visste. För det är det vi gör. Det är det som gör oss till just ”oss”. Vi bara vet. Det finns ingenting som kan förklara detta, men man kan väl kalla det kemi om man vill. Jag vill nog kalla det någonting annat. Något ännu mer betydelsefullt.

 Han tog min hand i bilen. En hand som säger ”förlåt, det är så mycket nu”. Jag behövde inte säga ett ord. Inte han heller. Vi visste båda att vi måste vara ifrån varandra. Kanske till och med föralltid. Vad framtiden erbjuder ligger inte i våra händer. Båda visste, men vi sa ingenting. Det är lite läskigt det där när man vet, och inte accepterar det man fått serverat rakt i handen. När man låtsas att det inte alls var så som han menade.  När man försöker skapa någonting vid sidan av sanningen. När man håller fast vid någon tills ens egna vingar bränns så kraftigt att man inte kan flyga mer. Att man liksom inte ens vill tänka tanken att flyga igen. Jag visste. Han visste. Det var över. Redan då, och det är över nu.

Det finns ett litet stycke i Tomas Sjödins bok som heter ”Trasmattan”. Det är ett sätt att hantera sina sorger. Att en trasmatta inte slängs utan återanvänds. Att du sakta men säkert väver in varje sorg i mattan. Att du väver in dem till en ny framtid där sedan mattan till slut värmer det kalla golv du går på. Att såren aldrig försvinner men slutar blöda vid minsta beröring. Värt att läsa och ta till sig.

http://www.youtube.com/watch?v=bnVUHWCynig

My song today

Today is a good day!

   Därför är det ju egentligen bäst att blunda.....  

Intalning ”detta är bra”:

När jag lägger mig i sängen och jag helt plötsligt känner att det finns plats för fyra till i min storlek.  Jag får liksom alla fyra kuddarna själv. Ingen rör sig på natten, ingen hostar och ingen tänder en liten lampa för att läsa sig till söms.  När det inte står någon disk på bordet, när ingen köper hem onödigt godis som jag ändå inte tycker om, för han kan ju ändå inte plocka goda bitar. När snusdosan är borta. När det inte hänger tre olika arbetsbyxor som fäller skruvar och verktyg så fort jag petar på dom. När ingen köper hem indisk mat och samtidigt tittar på fyra serieavsnitt i rad.  När tvättkorgen slipper bli mer än halvfull. När jag inte längre hittar t-shirtar under sängen eller en ostkaka i kylen. Jag slipper be om att få se den där kärleksfilmen, jag ser nu fyra på rad en hel natt. Jag behöver inte ligga på hans bröst under filmen och bli hans pusselbit…….

Verkligheten:

Vaknar flera gånger och lägger armen om någon som inte finns. Kuddarna slänger jag ner på golvet. Eftersom ingen tänder den lilla lampan så har jag heller ingen som lyssnar till ”Kan du inte sova?”. Min arm som ska sträcka sig för att klia honom på ryggen. Jag tittar i godisskålen, och jag önskar att de läskiga godisarna ska ligga där. Snusdosan… var e den? Den ska ligga på bordet bredvid ljuset. Jag har inte längre skruvar och spik på golvet. Jag hittade en tumstock, och lät den ligga. Indiska maten kan jag inte köpa, för det blir förmycket mat…. Perfekt anpassade till två har vi sagt. Serierna kan jag inte se. Hur kan man se en serie som man börjat se ihop? ”Bara ett till”…. Det är inte samma sak längre. Jag lyfter på locket till tvättkorgen och inser att det inte behövs tvättas idag, och kanske inte nästa dag heller. Den sista t-shirten glömde jag packa. Den låg under sängen. Lukten finns inte kvar. Jag behöll den ändå. Jag blir liten i den. Jag köpte en ostkaka. Jag har den i kylen. Jag vet inte varför. Jag ska inte äta den. Jag har sett alla kärleksfilmer i världen nu. Undra varför man utsätter sig för sånt? För att fantisera? Att han kommer förbi för att säga att han saknar mig? Att han dyker upp när jag minst anar det för att …. Ja… för att bara vara här och inte någon annanstans. Jag ligger tyvärr inte längre på hans bröst, tryggaste platsen i världen, och jag är tyvärr inte hans pusselbit.

Och vad lär vi oss av detta? :

Förstår ni nu vad jag menar med vardagliga små mirakel? Jag hade bytt bort det mesta för att få tillbaka några t-shirtar. Jag saknar en skål och ett glas på mitt bord. Jag saknar en spik och en skruvmejsel. Jag saknar en diskussion om vilken film vi ska se, en snusdosa på bordet och jag saknar att vara en pusselbit.

Slutsats:

Det du försöker inbilla dig har inte ett skit med verkligheten att göra!

TAKE CARE

peace, love and

understanding