När det händer något bra, eller som idag. Något som jag gapskrattade åt, då tar jag fortfarande upp telefonen och vill ringa den där personen som jag liksom vill dela mina upplevelser med. För jag vet att han hade tyckt det var precis lika roligt. Det är väl det som jag kommer att sakna allra mest. Det där som alla söker. När man kan se på den andra och bara veta vilka tankar som far i hans huvud. Att man kan säga något och vänta i bara en sekund, och sedan förklara för att man vet med säkerhet exakt hur och vad han tänker. När man delar det där som är så in i helvete svårt att finna hos andra. När man bara vet allt utan att någon måste prata. Jag visste långt innan ”det är över” att var över. Det räckte med den tiondels sekund som han tittade på mig, den dagen jag skulle frakta en säng till andra sidan Göteborg. Vi skulle göra detta tillsammans. Blicken var inte densamma, den var främmande. Han visste att jag också visste. För det är det vi gör. Det är det som gör oss till just ”oss”. Vi bara vet. Det finns ingenting som kan förklara detta, men man kan väl kalla det kemi om man vill. Jag vill nog kalla det någonting annat. Något ännu mer betydelsefullt.

 Han tog min hand i bilen. En hand som säger ”förlåt, det är så mycket nu”. Jag behövde inte säga ett ord. Inte han heller. Vi visste båda att vi måste vara ifrån varandra. Kanske till och med föralltid. Vad framtiden erbjuder ligger inte i våra händer. Båda visste, men vi sa ingenting. Det är lite läskigt det där när man vet, och inte accepterar det man fått serverat rakt i handen. När man låtsas att det inte alls var så som han menade.  När man försöker skapa någonting vid sidan av sanningen. När man håller fast vid någon tills ens egna vingar bränns så kraftigt att man inte kan flyga mer. Att man liksom inte ens vill tänka tanken att flyga igen. Jag visste. Han visste. Det var över. Redan då, och det är över nu.

Det finns ett litet stycke i Tomas Sjödins bok som heter ”Trasmattan”. Det är ett sätt att hantera sina sorger. Att en trasmatta inte slängs utan återanvänds. Att du sakta men säkert väver in varje sorg i mattan. Att du väver in dem till en ny framtid där sedan mattan till slut värmer det kalla golv du går på. Att såren aldrig försvinner men slutar blöda vid minsta beröring. Värt att läsa och ta till sig.

http://www.youtube.com/watch?v=bnVUHWCynig

My song today

Today is a good day!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

     Nu har jag ny bloggportal:        www.nouw.com/paooola ...

Kod för att importera min blogg till Nouw: 9926004046

  En förälder kom med ett armband och köttbullar på "köttbullens dag" idag.  En lyckligt lottad fröken! :)  Sötaste minsta köttbullarna.  ...