Så häftigt! Undra hur man fixar till ett budskap på en frukt....?

Jag läser en fantastisk bok som innebär att jag ska gå igenom 19 steg för att komma dit jag vill. Min kollega, världens bästa Ola, har lånat ut den till mig. Många av er som läser min blogg har hängt med i processen, och några av er har undrat när nästa steg kommer. Jag har inte samma tempo i processen som jag haft innan årsskiftet, och det beror på att jag är mer nöjd med min tillvaro nu än jag någonsin varit tidigare i mitt liv. Steget ”Kärlek” är del 13 av 19. Det är ett ganska stort kapitel i boken och handlar om så otroligt många olika typer av kärlek. Jag har fått sålla bort en del och har lagt mer tid på det som rör mig.

Separationer leder till en mängd problem, men problemen är så otroligt olika och dessutom unika från fall till fall. Själv läser jag nu kapitlet om ”Kärleken till barnen”. När man själv står där, med allt vad det innebär att separera, så är det precis lika jobbigt för barnen. Om inte ännu värre.

Många föräldrar upplever, enligt boken, att de inte är kapabla att ge barnen den kärlek de behöver vid ett uppbrott. Detta beror ofta på att de vuxna är mitt uppe i en chockartad upplevelse som förändrat livet dramatiskt. Jag har nu snart tre hela år bakom mig och kan nu se på mitt eget beteende med lite mer klar syn än tidigare. Min egen reaktion var tvärtom. Jag hade så dåligt samvete att jag gav barnen det jag trodde var kärlek. I så stora mängder att de blev lite trötta på mig.

Vi alla som är föräldrar vet att kärlek också innebär att sätta gränser. Kärleksfulla gränser, som en vän sa till mig. Jag var den där mamman som blev oerhört engagerad i barnens ”prat” och jag gav mig inte förrän barnen pratade. Jag hade den tron på att barn måste prata när de inte mår bra. Jag hade aldrig tanken på att barnen kanske inte ville prata just nu, utan ville ha lite egentid ifrån två separerade föräldrar. Jag var som ett plåster på båda kan jag säga. Ofta var detta positivt, men ibland blev det lite mer än vad de önskade. Det var mitt eget dåliga samvete som gjorde mig till plåster.

Jag gick ifrån mina hårda ramar och blev mer en ”låt-gå-mamma”. Detta hade också med mitt samvete att göra. ”Okej då, ta en kaka precis innan maten”, ”Men okej, vi köper den där leksaken då”. Dessa mer lösa ramar kring barnen fick jag äta upp sen kan jag säga. Med råge. Jag fick börja om. När mitt samvete var ”läkt” och jag slutade straffa mig själv satte jag mina barn vid köksbordet hemma och sa ”Nu är det såhär att vissa regler som vi tidigare haft när vi var kärnfamilj även gäller nu. Det är mina regler som gäller och that´s it.”. Det har fungerat häpnadsväckande bra kan jag säga. Barn mår så mycket bättre med tydliga ramar, det vet vi alla om.

Av många anledningar så gick jag ifrån mitt eget sätt att fostra barnen, och det är det största misstaget jag gjort i mitt liv. Det är inte kärlek att låta barnen slinka igenom fingrarna när de får chansen. Det är nåt annat, vad man nu kan kalla det. Mr Samvete är boven i dramat, men du själv måste göra slut med din egen bestraffning till slut. Om inte för dig själv, så för barnen. Mår du inte bra mår inte barnen bra. Vad hade hänt om jag inte inventerat mig själv och min roll som förälder?  Det hade antagligen inte slutat något vidare bra. Idag kan jag nog säga att jag är mer hård än mjuk och det fungerar väldigt bra.

Paola

Hård och tuff men med fasligt mycket kärlek och omtanke :)

Fyra vackra flickor, som definitivt inte hade rätt ålder för detta, råkade hamna på båten till Tyskland. Jag, Stina, Ammi och Sandra i en hytt. Här har jag fotograferat några av de mer "rumsrena" foton som togs denna lilla resa. De övriga ligger långt ner i lådan av många anledningar..... Kameran vi hade var väl inte den bästa sorten, men jag kommer aldrig någonsin att glömma den här resan. Det hade inte ens behövts finnas några bevis. Det som händer i Tyskland, eller på vägen dit... eller på vägen hem... stannar där.... Over and out. Tyvärr har vi något röda ögon, men det fick man liksom ta på den tiden.

               Morgonen åter i Göteborg......

Sandra, pigg trots sömbrist....

Jag, vad ska jag säga? Bättre resa med tjejerna, det går nog inte att uppnå.

1997

   Fullkomligt älskar den här chokladen! Totalt livsfarlig.

      Om jag inte blåser håret efter tvätt, så ser mitt hår ut såhär.

Ser liskom ut som jag haft en fläta.

Såhär blev det efter senaste färgningen/avfärgningen. (??)

150 g smör

3 dl strösocker

1 tsk vaniljsocker

rivet skal och saft av en lime

3 ägg

2 dl majsmjöl

½ dl vetemjöl

1 tsk bakpulver

Hoppsan, tur att de sparade en bit till mig.

Ugn: 175 grader ca 40 minuter

Smält smöret i en kastrull och ta kastrullen från värmen. Rör i socker, vaniljsocker, skal och saft från en lime. Rör i ett ägg i taget och mjölet blandat med bakpulver. Häll smeten i en smord och bröad form med löstagbar kant. Grädda i mitten av ugnen.

Receptet är inte helt glutenfritt, eftersom det innehåller lite vetemjöl. Byt ut vetemjölet mot glutenfritt mjöl så funkar detta.

Det är rätt konstigt att det ibland händer saker som man tror inte ska påverka mig det minsta, och sedan när jag låter det sjunka in och ligger här i soffan och funderar lite, så fattar jag att det påverkat mig ändå. Det händer rätt ofta. Att jag liksom tror att saker och ting rinner av mig som vatten på en gås, och sedan så blir det tvärtom när jag väl har tid att tänka.

När man sitter och tittar på gamla foton och lyssnar på musik som inte spelats på evigheter. Då kommer minnen som rinnande vatten.

Jag var rätt ful fram till jag var 12 tycker jag nog. Mina tänder. Det såg ut som någon tagit en näve tänder och slängt in i käften på mig, och där de hamnade fick de liksom sitta. Mamma sa alltid att jag var så vacker. Självklart sa hon det. Vem säger inte det till sitt barn? ”Du är så vacker så att du kan bli fotomodell”. Konstigt nog trodde jag henne. Fast jag hade rätt skeva tänder och buskiga ögonbryn. Men längden hade jag. Hon fick mig alltid att känna mig vackrast i världen, min lilla mamma.

Tandställningen. Rälsen. Jag fick den tidigt. Jag kom ihåg när tandläkaren tyckte jag skulle gå hem och fundera, och jag gick hem och grät. Jag hade ändå en av skolans snyggaste killar till pojkvän. Mikael Blom. Han var inte bara snygg. Han var dessutom genomsnäll. Ett år yngre, men sånt där har jag alltid struntat i. Även då. Jag kommer ihåg att jag trodde han skulle göra slut för att jag skulle få tandställning. Slutade med att jag fick min tandställning och konstigt nog var det jag som gjorde slut. Helt idiotiskt, för jag kommer även ihåg att jag ångrade mig tusen gånger, men var för stolt för att säga det.

Högstadiet. Kläder och smink var inte så intressant men jag fick ju ändå tänka till lite. Jag och mina kompisar satt inte och fnittrade bredvid planen när de snygga killarna spelade fotboll. Vi var med och spelade. Vi var med överallt. Vi var idrottsintresserade och inte ”fina flickor” med långa naglar. Det positiva med detta var att vara kroppar var sjukt snygga. Vill inte skryta, men så var det. Vi var vältränade. Stina var värst. Hon hade en gudomlig figur. Jag blev kallad för ”jeans-häcken” av Max och Gerald. Två äldre killar på skolan. Jag kommer ihåg att det var en cool komplimang. Mina Levi´s hade jag på mig jämt efter det. Totalt söndertvättade. Stina var ju egentligen den som hade bäst rumpa. Jag hade bäst midja, platt vältränad mage, och Ramona hade snyggast bröst. Sånt vi pratade om i omklädningsrummet. Jag hade störst bröst, men Ramonas satt precis där dom skulle.

   Dana cup Danmark

1995

Ramona

Fotbollsträningar skrapade upp mina ben och trampolinträningar tog upp all min vakna tid. Jag hade inte tid över till att verkligen titta mig i spegeln. Men jag hade ett självförtroende. Hade alltid en kille, jag var populär. Fick kärleksbrev och fick alltid dansa den sista låten på disco. Jag kan nog säga att jag gled rakt igenom högstadiet utan anmärkning. Rätt hyfsade betyg. Jag var snäll och omtänksam mot alla. Min starka sida har jag förstått nu. Jag var populär. Jag kunde utnyttja min status om jag ville, men det gjorde jag inte. Jag var tillräckligt stark för att säga nej och stopp. Vi som alltid umgicks höll inte på med utfrysning och skit. Vi stod bakom de svaga. Det gjorde vi. Inget man ska klappa sig på axeln för, utan såhär ska det bara vara. Alltid. Tjejer har annars rätt små smarta knep att kunna få en annan att må dåligt på en bråkdels sekund. Det handlar om ett ord eller en blick. Livet rasar samman och det är svårt att reparera. Detta säger jag dagligen till mina barn, och till mina elever. Det är så otroligt viktigt att vara snäll.

   I en skjorta i storlek XL, noll koll på kläder.

Dana cup 1995med Stockholmskillarna

Det vi gjorde på kvällarna när tränaren inte var med....

Skit vi fick för det sen!! Killarna stod alltid på vår sida. Såklart;) 

Sen var det ju faktiskt så att en modellagentur hittade mig. Min mammas dröm? Nja… min pappas möjligtvis. Mamma och pappa var separerade sedan jag var 4 år, och han brydde sig väl inte ett dugg om mig om jag ska vara ärlig (Må han vila i frid, men jag tänker inte ljuga). När jag däremot berättade att en agentur hittade mig på stan hostade han upp 2000 kr till en testfotografering och berättade för hela Italien att hans dotter var modell. Hm…. Det hade jag liksom inte riktigt blivit då. Jag köpte kläder och annat roligt för pengarna. När agenturen ringde och ändå ville ha mig kvar, utan testfotografering, så var jag ju där ibland. Mätte alla delar av kroppen, pratade med andra modeller och tog lite foton. Jag fick sedan ett litet ultimatum. ”Sluta spela fotboll och sluta hoppa trampolin för dina ben bygger muskler”. Jaha…. Jag var storlek 34/36 och tränade 6 pass i veckan. Något jag tyckte var riktigt roligt. Jag var smal som en pinne. Konstigt nog hade jag bröst. (?)

  Det var väl inte så mycket att diskutera. Så blev det med den modellkarriären. Vad skulle jag säga till pappa? Pappa var ändå stolt när jag berättade att jag varit modell för underkläder i en katalog (jag berättade dock inte att modellen som fick jobbet egentligen blev plötsligt sjuk och fotografen hade panik. Åkte direkt från Malaga i Spanien in på den fotograferingen kommer jag ihåg. Något vinmarinerad kropp efter 2 veckor där)…. Sedan gick jag mannekäng för Kapp Ahl (berättade dock inte att jag fick det jobbet enbart för att jag jobbade där i butiken på dagarna)…. Jag har faktiskt också gått en visning för en riktig designer en gång, och öppnat visningen till och med, med en fantastisk klänning! (Det var bara för att designer var så ny och hade så dåligt med cash att han inte hade råd att anställa ”riktiga” modeller) Som sagt. Det var min modellkarriär i ett nötskal. Detta är ju lite typiskt mig detta också. Modell? Det kan man nog inte kalla det nä.

   Dana cup 1995

Stina och Ramona

och vår tränares mage....??