Först gnäller jag om att jag inte har någon romantik i mitt liv, och att jag bara träffar människor som tänker på ett och samma sätt. Man kan säga att de tänker rätt så romantik-fattigt. Började liksom tappa tron på att det ens existerar någon romantik i detta tråkiga land. Behöver en kvinna åka till Italien för att få uppvaktning eller? Så tänkte jag. Satt till och med hemma hos Sara en kväll och verkligen sa : "Det jag blir erbjuden är inte vad jag behöver". Hon höll med. Vi behöver det mysiga och roliga. Vi behöver allt från passion till vardagsmat liksom. Vi tänker minsann inte nöja oss med mindre än det!  Det kan till och med vara romantiskt att vika tvätt, bara man gör det med rätt person.

I natt har jag sovit rätt få timmar på grund av ett rätt energitagande samtal i går, väldigt sent. Som i sin tur ledde till att jag själv satt i telefon och pratade mig mer lugn med en person som har den inverkan på mig. Det kändes lite som att jag blev det där lejonet som sliter mitt byte i stycken på en sekund. Jag var arg. Rikitgt arg. När jag är riktigt arg är jag en mindre trevlig person. Jag ser svart. Tackar övre makter för att jag snabbt blir glad igen. Långsint kan jag inte ens stava till. Jag är dessutom rätt bra på att stava till förlåtande. Det gick över. Jag har lärt mig att hantera mitt temperament. Lärt mig att släppa saker som tar energi och försöker se saker från en mer ljusare sida. Jag kan dessutom se saker från olika perspektiv....  ilskan har lagt sig. Innan den lagt sig är jag nog rätt ensidig. "My way or get lost."

Idag var jag rätt ledsen. Lite ledsen för att det finns saker jag gärna vill förändra, men kommit till insikt att jag inte kan förändra saker som andra har makt över. Saker jag får finna mig i eftersom jag inte kan tänka och tycka för andra människor. Maktlöshet kan jag nog kalla det. Så helt plötsligt från ingenstans dyker det upp ett blombud. En fantastisk bukett med vita blommor. En jättebukett! Ett kort utan namn! Utan ens en bokstav. Bara ett handmålat hjärta. Ett handmålat hjärta som någon faktiskt tagit sig tid att måla. Det var det enda som fanns i kortet. Jag fick be Ola och Carina på jobbet att söka igenom hela buketten efter ett tecken på någonting. En ledtråd som skulle få mig att förstå vem denna person kunde vara. Alla blev ju himla nyfikna. Inte minst jag. Jag träffar ju inte någon så jag hade inte en aning. Inte ens en misstanke. Så spännande och så romatiskt. Jag gick från vardag till film på en sekund. Marica på kontoret hade fått ett samtal från blombutiken kl 8 i morse som hade sagt att blommor kommer i eftermiddag men Paola får inte veta någonting. Det var väldigt viktigt. :)

Här är blommorna nu vid min säng. I en megastor vas eftersom de var megastora blommor :).

    Tack!! :)

Känner mig speciell