Så var det nyheterna då.

En brandman som viger sitt liv åt ett jobb som enbart handlar om att hjälpa oss andra. Han dog på sitt arbete för att han blev påkörd av en bil. Vad jag förstod var brandmannen ute på vägen för att hjälpa. Hjälpa till vid en olycksplats. Någon kör och brandmannen dör. Det får ju inte hända, men det hände. Livet är fruktansvärt orättvist. Det som jag sedan hör är lite "svensk". Statistik på att brandmän löper 3 gånger större risk att vara med om en olycka än en "vanlig arbetare". Jaha. Men snälla rara! En brandman har ett jobb som alltid är klassat som ett mer farligt jobb än "Erik på kontoret". En brandman släcker bränder, hämtar människor som befinner sig i livsfarliga miljöer. Brandmän färdas med lyftkranar för att hämta levande varelser i nöd. Brandmän befinner sig ibland i de mest kaotiska miljöer man kan tänka sig. Det är ett farligt jobb, fast med säkerhetsföreskrifter blir det givetvis ett något mindre farligt jobb. Ibland för vi statistik på saker vi redan vet. Brandmännen kom på första plats, och sedan kom poliser... Är det verkligen någon som tror att Berit på Ica har ett mer farligt jobb än brandmän och poliser?   Kanske, men bara kanske, skulle de föra statistik på vilka kommuner som verkligen ser till att områden omedelbart spärras av där brandmännen måste jobba. Så att vi räddar liv och dessutom får behålla de liv som faktiskt ser till att rädda liv.... hänger ni med? 

Min bror jobbar med att täta läckor. Han berättade för mig att ångan som läckte ut vid ett tillfälle var så het att trots säkerhetsutrustning fick han och hans kollega gå in varannan gång och max vistas där inne i några sekunder. Livsfarligt tycker jag, men det är klart. Någon måste ju göra det jobbet också. Det finns farliga jobb, det finns mindre farliga jobb och det finns säkert väldigt säkra jobb också. Mitt jobb var väl säkert fram till att en man knivhögg en lärare i Trollhättan. Det är först när något tragiskt händer som rutiner granskas. Idag kan vi skänka en varm tanke till alla hjältar som mist sitt liv på jobbet. 

Kontraster... nyhet nummer 2. 

Vi får inte glömma föräldrarna som anmälde en förskola till Skolverket för att dottern hade fått mardrömmar av en Alfons Åberg-film. Jag säger inte att barn inte kan vara extra känsliga för "odjuret" under Alfons säng, som då liknar en katt med lysande ögon, och som ska vara en symbol för den oroliga känslan Alfons har när han slagit en pojke. Det är inte det jag säger. Det är anmälan som jag är förvirrad över. Hursomhelst....Odjuret försvinner inte förrän Alfons har sagt förlåt. Kan vara läskigt för något barn, absolut. Men varför går man inte till förskolan och talar om detta? Pratar med kompetent personal om känslan barnet har så att personalen kan arbeta utifrån det? Det är ju den lättaste och mest effektfulla vägen att gå. Eller har jag fel? Kära nån! Men vad vet jag? Jag tittade bara på nyheterna i morse. Kan man få tag i Alfons-filmerna innan de bränns på bål? 

Cord bracelet

Sophie by Sophie

390 kr 

Vi i Sverige är rätt kassa på att äta ägg om vi jämför med övriga Europa men jag står faktiskt för den där männsikan som äter ägg nästan varje dag! Man får ju nästan i sig allt men behöver när man äter ägg. Förutom C-vitamin. jag har kollat upp det nämligen. Äter du ett ägg får du i dig 7 gram fullvärdigt protein. Äggulan är lite som solen! Den ger dig en massa D-vitamin och det vet ju alla att vi har brister av detta på vinterhalvåret. Dessutom är ägget "klimat-smart" så vår miljö gillar att vi äter ägg. Sedan förlorar inte ägget så mycket näring vid tillagning, exempelvis om du gör en omelett. Nu ska vi bli äggstra nyttiga! 

Hej

Har inte varit inne på bloggen på ett tag och såg att det förmodligen har förekommit en del annonser. Dessa står jag inte för alls Därför köper jag mig fri från reklam och tyvärr hade jag missat att förlänga min period. Nu är det gjort i alla fall och nu ska bloggen vara reklamfri igen från sådant jag inte styr över själv. 

Ibland undrar jag hur jag fungerar. Att jag kan bli så tagen av en rätt dålig serie så att jag ser 4 långa säsonger? Jag vet redan i mitten av den tredje att detta är ju egentligen inte något bra alls. Tanken slog mig även i mitten av första och i början av andra säsongen också... fast i mitten på tredje när Marissa spårade ut totalt... eller det hade hon väl gjort så många gånger innan men nu var hon ju katastrofen själv. Jag tänkte många gånger att detta kan jag ju inte säga till någon i hela världen. Att jag ligger såhär i min säng ibland och ser avsnitt efter avsnitt där Ryan är så kär i den omöjliga Marissa, som dessutom går och dör i sista avsnittet på säsong 3. Seth och Summer kör någon typ av Nörd-populär-förhållande och Julie älskar pengar och rikedom mer än sina barn. Helylleparet som håller ihop hela serien får en kick in the fejs när "perfekta mamman" hamnar i ett alkoholmissbruk. Hela historien handlar ju egentligen om Ryan. En kille som hamnat jäkligt snett, blir räddad av sin advokat som bjuder in honom till sitt hem och sedan adopterar familjen Ryan och allt blir himla bra. Han får därmed brorsan Seth och sedan är det flickor och pojkar som kommer och går. Alltså detta är ju en highschoolserie som passar tonåringen... och tydligen 37-åriga mammor. Handlingen är som alla andra såpor. Katastrof redan innan första säsongen är över. Vill ändå säga att jag suttit bänkad. Jag har gråtit och skrattat om vartannat. Jag har sett 4 säsonger av OC. Kära nån....Och inte nog med detta. Jag kände direkt att sista avsnittet var det totala slutet, hoppades på ännu en säsong av meningslöst tittande. Fick beskedet att OC enbart har 4 säsonger och är nu över för all framtid. 

Det är ju det som är grejen med att lysa, skina och stråla. Ett gott självförtroende är det enda som du behöver. En osäker man eller kvinna kan vara hur snygg, vältränad och välklädd som helst. Har personen ett dåligt självförtroende och en sämre självkänsla så försvinner det attraktiva direkt. Att vara skitsnygg i kroppen och ha ett vårdat yttre i form av make up och frisyr... och det första människan säger på gymmet är "Usch, jag har inte tränat på såååå länge och jag är såååååå otränad" eller "Ursäka hur jag ser ut, jag har inte sovit i natt och haft såååå mycket på jobbet".... Alltså. Det spelar liksom ingen roll. För jag vet att du ser bra ut och du vet om det själv. Men du undrar om den mittemot dig ser dig som "den snygga" eller "den otränade". Det är bara löjligt. Jag kan inte bry mig mindre om hur du ser ut när du tränar. Vem ber om ursäkt för hur man ser ut på gymmet? Enbart för få fram något som skulle hjälpa OM den på andra sidan tycker eller tänker något. Det är inte så att vi andra tänker "Oj va snygg hon var fastän hon var så otränad och trött". Vi är fullkomligt införstådda med att det är någon typ av hävdelse-taktik. Jag försöker se fräsch ut när jag ska träna, för jag mår bäst om jag själv känner mig fin. Det har dock hänt tusentals gånger att jag lyft hantlar både otränad och osminkad. Vem bryr sig egentligen? Snälla! Jobba med ert självförtroende också och inte enbart musklerna!