I dag vilar bloggen

Jag har inte skrivit om min process på ett tag. För att jag helt enkelt inte kunde gå in med ärlighet. Jag ljög mig igenom alla frågor. De första stegen var ingen större svårighet. Höjde mig själv till skyarna för att vara så ärlig! Eller hur! I steg 9 fick skriva om. Redigera. Redigera igen… och så höll jag på. Förskönade och redigerade. Idiotiskt.

Efter du klarat av de första 8 stegen (förnekande, rädsla, anpassning, ensamhet, vänskap, skuld, sorg, vrede) som jag tidigare skrivit om, kommer Frigörelse. Du ska frigöra dig från den känslomässiga biten. Inte bara det kärleksfulla utan även hat, ilska och bitterhet. Jag har inget hat, ingen ilska och ingen bitterhet. Tackar gudarna för detta! Då är det den kärleksfulla biten jag nu ska bli av med. Konstigt nog går det rätt bra när man börjar sortera ut saker och ting.

Men först, till er som jag hjälpt en del genom att berätta om processen:

Jag är hemskt ledsen för att ni väntat, och ni har haft svårt att få tag i boken, men jag har problem med att skriva om saker som jag inte är ”klar” med själv. Det blir inga bra råd eller tips om jag själv är mitt i skiten. Jag, ihop med er, ska alltså nu skicka mina känslor i en resväska till en annan kontinent och förhoppningsvis kommer väskan aldrig hitta sin ägare igen.

Nummer ett. Var inte vän med ditt ex!

Det är egentligen inte så svårt som det låter, för om du håller fast vid ditt ex för att du tror att ni kan vara vänner så har du fel. (Ni ska helst inte vara ovänner heller. Det är onödigt). Kanske fungerar den vänskapliga biten efter du gått dina steg i processen, men inte nu. Ni har varit förälskade i varandra. Att gå från det till vänner på kort tid är orealistiskt. Jag är inte vän med mitt ex. Inte heller ovän.

Hur kunde jag då inse att vi inte kan vara vänner? Jo, för att det är ju så enkelt att en vän vet du faktiskt det mesta om. Hur personen tänker och tycker. Ni kan prata om det mesta och man umgås på lika villkor. När mitt ex gick in genom dörren ville jag att han aldrig skulle gå ut igen. Det fanns inget vänskapligt med det. Eller hur? När man dessutom tackar nej till att umgås med sina riktiga vänner för att exet kanske ringer, eller möjligtvis vill komma förbi. Det är heller inget vidare. Att sitta och vänta vid en telefon är inget annat än patetiskt. Vänner umgås på lika villkor. Så länge du känner mer än så är det något annat än vänskap.

Ses ni ändå så får du helt enkelt fatta att det inte finns något vänskapligt med det. Möjligtvis attraktion eller något annat. Båda kanske vill ses och mysa, ha sex eller vad ni nu hittar på. Det är inget konstigt att vilja ses när man gjort det under så lång tid innan. Döm dig inte för hårt. Många träffar sitt ex efter att det tagit slut. Det är väl mer en regel än ett undantag. Det är klart att inte alla känslor kan dö på en dag. Det som är det viktiga är att du ska inse att ni inte är vänner. Dina vänner släpper du in känslomässigt. Det ska du inte göra med ditt ex. Jag har haft jättesvårt att dra den ”kärleksfulla gränsen” som en klok kvinna sa till mig igår. Jag har fortfarande svårt att sätta gränser, men jag har nog vetat ett bra tag att vi inte är vänner i alla fall. Alltid nåt;)